ADHD och dermatillomani

Dermatillomani (skin picking) är ett tillstånd där en person upprepade gånger pillar på huden trots att den vill sluta. Personer med ADHD har en ökad risk att utveckla dermatillomani eftersom impulsivitet, känsloregleringssvårigheter och behov av stimulans kan göra det svårare att motstå impulsen att peta på huden. Förstahandsbehandlingen är KBT med Habit Reversal Training (HRT), men vid samtidig ADHD kan även behandling av ADHD vara en viktig del av den samlade behandlingen.

Vad är dermatillomani?

Dermatillomani är en diagnos som innebär återkommande, tvångsmässigt petande på huden trots upprepade försök att sluta. Diagnosen kallas även skin picking disorder eller exkoriationssyndrom (excoriation disorder), och den orsakar sår, exkoriationer och ärrbildning på huden.

Dermatillomani räknas som en så kallad body-focused repetitive behavior, förkortat BFRB, en grupp tillstånd där personen upprepade gånger skadar sin egen kropp genom ett repetitivt beteende.

I DSM-5 klassas dermatillomani som ett eget syndrom inom kategorin tvångssyndrom och relaterade tillstånd (Grant et al., 2012).

Vanligt hudpetande, som att klämma en finne eller pilla på en sårskorpa, skiljer sig från dermatillomani genom omfattning och konsekvenser.

Vid dermatillomani pågår petandet ofta i timmar sammanlagt per dag, det skapar synliga sår och det fortsätter trots att personen vill sluta och försöker undvika det (Grant et al., 2012).

Beteendet påverkar dessutom vardagen genom skam, social undvikande och nedsatt funktion på jobb eller i skolan.

Hur vanligt är dermatillomani?

Studier uppskattar att mellan 1,4 och 5,4 procent av den vuxna befolkningen någon gång uppfyller kriterierna för dermatillomani, och tillståndet är betydligt vanligare hos kvinnor än män (Keuthen et al., 2010; Grant & Chamberlain, 2020).

Debut sker oftast i tonåren, ofta i samband med akne eller andra hudbesvär, men beteendet kan fortsätta långt efter att den ursprungliga hudåkomman läkt ut.

Sambandet mellan ADHD och dermatillomani

Dermatillomani och ADHD förekommer ofta tillsammans. Flera kliniker och forskare beskriver hur impulsivitet, bristande uppmärksamhetskontroll och sökande efter stimulans vid ADHD ökar risken för body-focused repetitive behaviors som skin picking (The TLC Foundation for BFRBs, bfrb.org). Flera mekanismer i ADHD kan förklara sambandet.

Impulsivitet är ett kärnsymtom vid ADHD, och den gör det svårare att hämma plötsliga impulser att röra vid eller klämma på huden.

När impulsen uppstår saknas ofta den paus mellan tanke och handling som andra personer har, vilket gör att petandet sker automatiskt innan personen hinner reagera.

Svårigheter att hämma impulser, tekniskt kallat bristande inhibitorisk kontroll, hänger ihop med exekutiva funktioner i hjärnans pannlob.

Vid ADHD fungerar dessa funktioner annorlunda, vilket gör det svårare att stoppa ett beteende även när personen vet att det är skadligt (Grant et al., 2012). Här kan du läsa mer om hur ADHD påverkar hjärnan.

Inre rastlöshet, ett vanligt symtom vid ADHD, driver också petandet. Många beskriver att fingrarna behöver ”göra något” när koncentrationen tryter eller väntetiden känns lång, exempelvis under möten, framför skärmen eller i telefon.

Petandet blir då ett sätt att hantera rastlöshet eller understimulering. Det kan också kopplas till dopamin och ADHD, eftersom hjärnans belöningssystem påverkar både stimulanssökande och impulskontroll.

Känsloreglering spelar en tredje roll. Personer med dermatillomani beskriver ofta att petandet fungerar som ett sätt att reglera stress, oro och obehagliga känslor i stunden, trots att det skapar nya problem på sikt (Snorrason et al., 2010). Här går vi in djupare kring känsloreglering vid adhd.

ADHD innebär i sig ofta svårare att hantera just den typen av känsloreglering, vilket förstärker sambandet.

Dermatillomani förekommer även hos personer med autism, där sensoriska behov och repetitiva beteenden kan förstärka mönstret ytterligare.

Autism och ADHD förekommer ofta tillsammans, vilket gör att kombinationen av diagnoserna kan förstärka risken för skin picking.

Symtom och vanliga tecken

Dermatillomani visar sig genom fysiska tecken på huden och genom ett mönster av upprepat beteende. Beteendet delas ofta in i två typer: automatiskt plockande, som sker utan att personen är medveten om det, och fokuserat plockande, som sker medvetet för att uppnå en känsla av lättnad eller tillfredsställelse (Grant et al., 2012).

Bakomliggande orsaker och samsjuklighet

Dermatillomani uppstår genom en kombination av genetiska, neurobiologiska och psykologiska faktorer. Ärftlighet kan spela en roll, och tillståndet är vanligare hos personer som har nära släktingar med liknande repetitiva beteenden.

Stress, ångest och perfektionism kan bidra till eller förvärra beteendet. Även hudbesvär, exempelvis akne under tonåren, kan ge personen något att börja peta på.

Dermatillomani förekommer ofta tillsammans med andra tillstånd. I en studie av psykiatrikerna Jon E. Grant vid University of Chicago och Samuel R. Chamberlain vid University of Southampton undersöktes 262 vuxna med dermatillomani. Över 90 procent hade utvecklat symtom före 20 års ålder.

De vanligaste utlösande faktorerna var stress och känslan av ojämnheter eller förändringar i hudens struktur. Studien visade också att samsjuklighet var vanligt, bland annat med ADHD, ångest, depression, OCD och trichotillomani.

Depression kan bland annat utvecklas eller förvärras av skam kring synliga sår och av att personen undviker sociala situationer.

Tvångssyndrom, OCD, delar vissa drag med dermatillomani genom det repetitiva mönstret. En skillnad är att hudplockandet vid dermatillomani vanligtvis inte styrs av specifika tvångstankar.

Trichotillomani, som innebär tvångsmässig hårryckning, är en annan form av kroppsfokuserat repetitivt beteende som ofta förekommer tillsammans med dermatillomani.

I en större klinisk studie hade en betydande andel av personer med trichotillomani även dermatillomani (Grant et al., 2016). Forskning tyder på att tillstånden kan dela mekanismer kopplade till bland annat impulskontroll (Snorrason et al., 2012).

Behandling

Kognitiv beteendeterapi, KBT, är den behandlingsform med starkast vetenskapligt stöd för dermatillomani. Behandlingen genomförs oftast under ett tiotal sessioner av en kbt-terapeut med erfarenhet av BFRB.

Habit Reversal Training, förkortat HRT, är en specifik KBT-teknik som riktar in sig direkt på petandet och har visat god effekt vid kroniskt hudplockande (Teng, Woods & Twohig, 2006). Metoden bygger på tre steg:

1. Medvetandeträning – personen lär sig känna igen tidiga signaler innan petandet börjar.
2. Konkurrerande respons – personen tränar in en annan handling för händerna, till exempel att knyta nävarna eller hålla i ett föremål.
3. Stimuluskontroll – personen förändrar miljön för att minska triggers, exempelvis genom att täcka speglar eller använda handskar hemma.

Läkemedel kan bli aktuellt när dermatillomani är svår eller när samsjuklighet med depression eller OCD kräver behandling. SSRI-preparat, som ursprungligen utvecklades mot depression, kan minska petandet hos vissa patienter, även om det vetenskapliga stödet är svagare än för KBT (Grant et al., 2012).

Vid samtidig ADHD kan även ADHD-medicinering minska den impulsivitet som driver petandet, vilket gör en helhetsbedömning av båda tillstånden viktig inför behandling.

Det finns även enstaka vetenskapliga fallrapporter som pekar i samma riktning. I en studie publicerad av den brasilianska psykiatern Paulo Mattos och kollegor minskade hudplockandet tydligt hos en vuxen kvinna med samtidig ADHD efter behandling med metylfenidat.

Forskarna bedömde att förbättrad impulskontroll och bättre reglering av uppmärksamheten kan ha bidragit till effekten. Eftersom studien endast omfattade en patient behövs dock betydligt större studier innan man kan dra säkra slutsatser.

Självhjälp och hjälpmedel i vardagen

Konkreta strategier mellan behandlingstillfällen kan minska petandet och ge händerna en annan sysselsättning.

Så söker du hjälp

Första steget är oftast vårdcentralen, som kan bedöma symtomen och remittera vidare vid behov. Barn och unga under 18 år vänder sig till BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, medan vuxna kan söka via en psykiatrimottagning eller en privat psykolog med erfarenhet av BFRB och KBT.

Behandling av själva hudplockandet bör i första hand ske inom psykiatrisk specialistvård, medan mildare fall utan kliniskt signifikant lidande kan handläggas inom primärvården.

Eftersom dermatillomani ofta förekommer tillsammans med ADHD är det värdefullt att nämna båda vid vårdkontakten, så att en samlad bedömning kan göras.

Gör vårt gratis ADHD-test för vuxna