Överrörlighet vid autism och ADHD

Många personer med autism och ADHD upplever överrörlighet i sina leder — ett samband som forskningen nu börjar kartlägga på allvar. Studier visar att upp till 51 procent av neurodivergenta personer, inklusive de med ADHD, autism och tics, har någon form av generaliserad ledöverrörlighet (GJH), jämfört med ungefär 20 procent i befolkningen i övrigt. Överrörligheten kan ge fysiska besvär som ledsmärta och trötthet, samt påverka balans och koordination i vardagen.

Vad är överrörlighet?

Överrörlighet, också kallat generaliserad ledöverrörlighet (GJH, från engelskans Generalised Joint Hypermobility), innebär att dina leder kan böjas längre än normalt. Det beror på att bindväven i och runt lederna är mer elastisk än hos de flesta.

Du kan till exempel böja tummarna bakåt mot underarmen, sträcka knäna eller armbågarna baklänges, eller placera handflatorna platt mot golvet med raka ben (Scheper m.fl., 2017).

Dessa rörelser testas kliniskt med hjälp av Beightonskalan, det vanligaste diagnostiska verktyget för GJH.

I befolkningen generellt beräknas 10–20 procent ha överrörlighet i någon grad, med stor variation beroende på ålder och kön — tillståndet är vanligare hos barn och minskar naturligt med åldern.

Att vara smidig eller flexibel är inte samma sak som att ha medicinsk ledöverrörlighet. Det sistnämnda handlar om en konstitutionell bindvävsvariant som kan ge praktiska konsekvenser i vardagen.

Överrörlighet i sig är inte alltid ett problem, men när det kombineras med symtom som smärta, trötthet eller koordinationssvårigheter kan det påverka livskvaliteten avsevärt.

Här kan du läsa mer om ADHD och kopplingen till trötthet.

Sambandet mellan överrörlighet och ADHD

Forskning visar ett tydligt samband mellan ADHD och överrörlighet. En studie rapporterade GJH hos 32 procent av 54 patienter med ADHD, jämfört med 14 procent i kontrollgruppen.

En annan studie fann prevalensen av GJH vara hela 74 procent bland 86 barn med ADHD, mot 13 procent hos neurotypiska kontroller (Shiari m.fl., refererade i Eccles m.fl., 2022).

En svensk registerstudie (n = 1 771) fann dessutom att individer med EDS löpte 5,6 gånger högre risk för en ADHD-diagnos jämfört med kontroller (Cederlöf m.fl., 2016).

En hypotes är att gemensamma genetiska faktorer påverkar både bindväv och hjärnans struktur. Forskare sett förändringar i gener som reglerar extracellulär matrix och i hjärnområden som amygdala, som spelar roll för både känsloreglering och kroppskontroll.

Så kan överrörlighet vid ADHD märkas i vardagen:

• Svårare att sitta still — lederna ”kräver” rörelse och justering
• Ökad risk för stukningar och vrickningar
• Snabbare trötthet vid fysisk aktivitet
• Sämre balans och koordination
• Sämre handstil och finmotorik

Dessa fysiska besvär kan förstärka ADHD-symtom som rastlöshet och koncentrationssvårigheter, eftersom kroppen ständigt signalerar obehag eller behov av justering.

Överrörlighet och autism

Även vid autism är överrörlighet vanligt förekommande. En samlad analys av 20 studier (2025) fann att 39 procent av autistiska personer uppfyller kriterierna för EDS eller HSD vid klinisk bedömning. Individer med EDS beräknas ha 7,4 gånger högre sannolikhet att ha autism jämfört med kontroller (Eccles m.fl., 2022).

Sambandet verkar vara särskilt starkt hos de som också har motoriska svårigheter och förändrad proprioception, dvs kroppens förmåga att uppfatta sin egen position i rummet.

Forskning har visat strukturella förändringar i bilateral amygdala hos personer med både autism och överrörlighet, vilket kan bidra till ökad ångest och sensoriska svårigheter.

Vid autism kan överrörlighet ge:

• Ökad känslighet för beröring och rörelse
• Svårigheter med kroppsmedvetenhet (proprioception)
• Utmanande motorisk planering
• Ökad smärtkänslighet eller tvärtom nedsatt smärtupplevelse
• Ökad trötthet och behov av återhämtning efter fysisk aktivitet

Många personer med autism och överrörlighet beskriver en känsla av att kroppen inte ”hänger ihop” eller att de måste anstränga sig mer än andra för att hålla hållning och balans.

Ehlers-Danlos syndrom och HSD

Ehlers-Danlos syndrom (EDS) är en grupp ärftliga bindvävssjukdomar där överrörlighet är ett centralt symtom. Det finns 13 erkända undertyper.

Den vanligaste formen är hypermobil EDS (hEDS), som kännetecknas av utbredd ledöverrörlighet, återkommande ledluxationer eller leder som delvis går ur led, samt kronisk smärta. Den genetiska orsaken är ännu inte kartlagd.

Hypermobilitetsspektrumstörning (HSD) är en närbesläktad diagnos som ges när personen har överrörlighet och symtom, men inte uppfyller alla de tre obligatoriska kriterierna för hEDS. HSD delas in i undergrupper beroende på utbredning: generaliserad (G-HSD), lokaliserad (L-HSD) och perifer (P-HSD).

Både EDS och HSD är vanligare hos personer med autism och ADHD än i befolkningen generellt. Nästan hälften av personer med hEDS uppger minst en neurodivergent diagnos, med ADHD, autism och OCD bland de vanligaste.

En svensk registerstudie fann att en neuropsykiatrisk diagnos förekommer hos upp till 20 procent av personer med hEDS (Cederlöf m.fl., 2016).

Ärftligheten är stark. Om en förälder har EDS är risken cirka 50 procent att barnet ärver tillståndet.

Vid EDS och HSD är bindväven i hela kroppen påverkad, vilket kan ge:

• Kronisk smärta i leder och muskler
• Mag-tarmproblem (IBS, gastropares)
• Yrsel och svimning (POTS – postural ortostatisk takykardisyndrom)
• Hudproblem (tunn, elastisk hud som läker långsamt, breda ärr)
• Trötthet och sömnsvårigheter

Dysautonomi — en förbisedd länk

En viktig aspekt av överrörlighets-NPF-kopplingen är dysautonomi — störningar i det autonoma nervsystemet som reglerar bland annat hjärtfrekvens, blodtryck och mag-tarmfunktion.

POTS (postural ortostatisk takykardisyndrom) är den vanligaste formen och innebär att hjärtfrekvensen ökar kraftigt vid uppresning, vilket ger yrsel och trötthet.

Studier visar att dysautonomi är vanligare hos neurodivergenta personer med GJH än i befolkningen generellt. Sambandet är sannolikt kopplat till bindvävens roll i kärl- och nervstabilisering.

Symtom som kronisk trötthet, huvudvärk och mag-tarmbesvär hos personer med ADHD eller autism kan alltså delvis ha en fysisk förklaring som sällan utreds.

Symtom och konsekvenser i vardagen

Överrörlighet i kombination med autism eller ADHD ger ofta en rad praktiska utmaningar som sträcker sig långt utanför ledernas rörlighet:

Dessa symtom kan förstärka kärnproblematiken vid autism och ADHD, vilket gör det viktigt att identifiera och behandla överrörligheten specifikt — snarare än att enbart fokusera på de neuropsykiatriska aspekterna.

Diagnos och utredning

Diagnos av överrörlighet görs vanligtvis av läkare, ofta reumatolog eller ortoped. Det vanligaste kliniska verktyget är Beightonskalan, där nio specifika ledpositioner testas.

Poänggränsen för GJH är åldersberoende: 6 poäng eller högre för barn före puberteten, 5 poäng för vuxna upp till 50 år och 4 poäng för personer över 50 år.

Som komplement till Beightonskalan används ofta självskattningsformuläret 5-PQ (the five-part questionnaire on hypermobility), särskilt när tidigare skador försvårar den kliniska undersökningen.

Vid misstanke om EDS eller HSD görs en mer omfattande utredning som inkluderar:

• Familjeanamnes (ärftlighet och hereditet för liknande besvär)
• Bedömning av hud och bindväv (töjbarhet, ärr, blåmärken)
• Utredning av mag-tarm och hjärt-kärlsymtom
• Bedömning av dysautonomi (POTS, ortostatism)
• Eventuell genetisk testning för andra EDS-undertyper (dock ej möjlig för hEDS ännu)

Om du har autism eller ADHD och misstänker överrörlighet bör du söka vård hos din vårdcentral. Det är viktigt att din neuropsykiatriska behandlare är medveten om sambandet, så att behandlingen kan anpassas utifrån hela bilden.

Forskning rekommenderar att standardutredning vid autism även inkluderar Beightonskalan för att fånga upp ledöverrörlighet tidigt.

Vid utredning av barn med motoriska svårigheter och neuropsykiatriska symtom bör överrörlighet alltid bedömas, eftersom det kan påverka behandlingsplanen avsevärt.

Behandling och stöd

Det finns ingen bot mot överrörlighet, men många symtom kan lindras avsevärt genom rätt stöd, anpassningar och träning. Målet är att stabilisera lederna, minska smärta och öka livskvalitet.

Vid samsjuklighet mellan neuropsykiatriska diagnoser och överrörlighet är samordnad vård avgörande. Utan en helhetsbild riskerar man att behandla symtom isolerat — till exempel att uppfatta kronisk trötthet som enbart ett ADHD-problem, när det delvis kan bero på en odiagnostiserad HSD eller POTS.