Hur hänger ADHD och PMS ihop?

Många kvinnor med ADHD märker att symtomen blir tydligt värre under perioden före mens. Koncentrationen sviktar, impulsiviteten ökar och irritabiliteten blir svårare att hantera.

Kvinnor med ADHD verkar också vara mer sårbara för hormonrelaterade humörbesvär än andra kvinnor, både före mens, efter en förlossning och under klimakteriet (Dorani m.fl., 2021).

Sambandet beror på att kvinnliga könshormoner påverkar samma signalsubstanser i hjärnan som är inblandade vid ADHD.

När hormonnivåerna sjunker före mens får hjärnan sämre stöd för uppmärksamhet och känsloreglering. Därför kan ADHD och PMS förstärka varandra.

Men området har länge varit underforskat. ADHD-forskningen har främst utgått från pojkar och män, och kvinnor får ofta sin ADHD-diagnos flera år senare än män.

Först under senare år har forskare börjat studera hur menscykeln påverkar ADHD-symtom hos kvinnor (Haimov-Kochman, Berger, 2014).

Det betyder att många kvinnor under lång tid har fått höra att deras cykliska besvär ”bara är PMS”, utan att kopplingen till ADHD har uppmärksammats.

Vad är PMS och PMDS?

PMS (premenstruellt syndrom) är psykiska och fysiska besvär som uppträder 1–2 veckor före mens och försvinner inom några dagar efter att blödningen börjat.

Hos en del pågår besvären under hela perioden från ägglossningen fram till mens (1177, 2025).

De flesta som har mens känner av något symtom, men cirka 20–30 procent har så kraftiga besvär att vardagen påverkas (Yonkers, O’Brien, Eriksson, 2008).

Varför vissa får PMS och andra inte är fortfarande inte helt känt.

PMDS (premenstruellt dysforiskt syndrom) är den svåra formen av PMS. Vid PMDS dominerar de psykiska symtomen, till exempel kraftiga humörsvängningar, intensiv irritation eller djup nedstämdhet.

PMDS drabbar omkring 3–8 procent av alla kvinnor i fertil ålder (Yonkers, O’Brien, Eriksson, 2008). När strikta diagnoskriterier med daglig dokumentation används blir siffran lägre.

Så ställs diagnosen PMDS

PMDS är en egen psykiatrisk diagnos i diagnosmanualen DSM-5. För att diagnosen ska ställas krävs att (APA, 2013):

• du har minst fem symtom under veckan före mens,
• minst ett av symtomen är ett av de fyra kärnsymtomen: humörsvängningar, irritabilitet, nedstämdhet eller ångest,
• symtomen minskar inom några dagar efter att mensen börjat och är små eller borta veckan efter mens,
• besvären påverkar arbete, studier, relationer eller vardag,
• symtomen dokumenteras dagligen under minst två menscykler.

Dokumentationen visar om besvären verkligen följer cykeln eller om de finns hela månaden.

Om symtomen bara bedöms i efterhand, utan dagbok, räknas det som en preliminär diagnos (Broughton m.fl., 2025).

ADHD, PMS eller PMDS – hur skiljer man dem åt?

ADHD, PMS och PMDS kan ge liknande symtom, till exempel koncentrationssvårigheter, irritabilitet och trötthet. Den viktigaste skillnaden är tidsmönstret.

ADHD finns hela tiden, även om symtomen kan variera i styrka. PMS och PMDS kommer och går i takt med menscykeln.

Hos kvinnor med ADHD överlappar mönstren ofta. ADHD-symtomen finns som en grundnivå hela månaden, men förstärks premenstruellt. Ibland finns dessutom PMDS ovanpå ADHD.

En symtomdagbok är det bästa sättet att reda ut vad som är vad. Den visar om besvären är konstanta, cykliska eller både och.

Hur påverkar menscykeln ADHD-symtom?

ADHD-symtomen blir oftast som mest märkbara i lutealfasen, alltså de cirka två veckorna mellan ägglossning och mens. Värst är det för många de sista dagarna före blödningen. Menscykeln delas in i tre faser:

Under follikelfasen upplever många kvinnor med ADHD att de fungerar som bäst. Under lutealfasen påverkas framför allt följande funktioner:

Känns ADHD-medicinen svagare före mens?

Många kvinnor upplever att ADHD-medicinen känns svagare dagarna före mens. Effekten varar kortare eller räcker inte till, trots oförändrad dos.

En nederländsk ADHD-mottagning beskrev nio kvinnor som trots stabil medicinering i flera månader fick tydligt sämre ADHD- och humörsymtom veckan före mens (de Jong m.fl., 2023).

Erfarenheten är vanlig i klinisk vardag, men den har ännu inte studerats i större kontrollerade studier.

Hormonernas roll: östrogen, progesteron och dopamin

Östrogen och dopamin

Östrogen stödjer hjärnans dopaminsystem, och dopamin är den signalsubstans som har störst betydelse vid ADHD.

Dopamin styr motivation, uppmärksamhet och förmågan att planera.

Östrogen påverkar både hur mycket dopamin som finns tillgängligt och hur väl hjärnans dopaminsignalering fungerar (Jacobs, D’Esposito, 2011).

När östrogennivån sjunker efter ägglossning och särskilt före mens minskar alltså stödet till dopaminsystemet.

För en person med ADHD, som redan har en lägre dopaminaktivitet, kan nedgången räcka för att symtomen ska förstärkas.

Forskning visar att arbetsminnet hos kvinnor varierar med östrogennivån, och att effekten är tydligast hos personer med låg grundnivå av dopamin (Jacobs, D’Esposito, 2011).

Progesteron och allopregnanolon

Progesteron påverkar humöret på ett annat sätt. Kroppen bryter ner progesteron till allopregnanolon, en neurosteroid (ett hormonliknande ämne som verkar direkt i hjärnan).

Allopregnanolon påverkar GABA-systemet, som normalt dämpar stress och ångest. Men hos vissa kvinnor ger förändrade nivåer av allopregnanolon i stället ökad irritabilitet, ångest och nedstämdhet (Bäckström m.fl., 2014).

Känsligheten avgör – inte hormonnivån

Det är inte hormonnivåerna i sig som avgör besvären. Kvinnor med PMDS har i regel normala hormonnivåer, men deras hjärna reagerar starkare på de normala svängningarna (Bäckström m.fl., 2014).

Forskarna misstänker att en liknande hormonell känslighet är vanlig hos kvinnor med ADHD.

Det skulle förklara varför så många med ADHD får besvär vid flera olika hormonella övergångar i livet (Dorani m.fl., 2021).

PMDS och ADHD – varför förekommer de ofta tillsammans?

PMDS är betydligt vanligare hos kvinnor med ADHD än i befolkningen i stort. Två studier har undersökt sambandet närmare:

Siffrorna bygger på screening i efterhand, inte på daglig dagbok. Därför blir nivåerna högre än i studier som följer de strikta diagnoskriterierna.

Men jämförelsen inom den brittiska studien är tydlig: kvinnor med diagnostiserad ADHD hade drygt tre gånger så hög risk för preliminär PMDS som kvinnor utan ADHD.

Risken var allra högst för kvinnor som också hade depression eller ångest (Broughton m.fl., 2025).

Forskarna diskuterar flera förklaringar:

• Gemensam biologi. Både ADHD och PMDS är kopplade till dopamin- och serotoninsystemen, som påverkas av östrogen.
• Ökad hormonell känslighet. Hjärnan hos kvinnor med ADHD verkar reagera starkare på hormonsvängningar.
• Förstärkning av befintliga svårigheter. Svag känsloreglering vid ADHD gör de premenstruella humörsvängningarna svårare att hantera.
• Samsjuklighet. Depression och ångest är vanligare vid ADHD och ökar i sig risken för PMDS.

Den nederländska studien visade också att kvinnor med ADHD oftare hade haft symtom på förlossningsdepression och fick mer uttalade besvär i klimakteriet (Dorani m.fl., 2021).

Ändå innehåller Socialstyrelsens nationella riktlinjer för ADHD inga särskilda rekommendationer om menscykel och hormoner (Socialstyrelsen, 2022).

Det gör det extra viktigt att du själv tar upp cykliska besvär med din läkare.

Behandling och strategier vid ADHD och PMS

Behandling vid ADHD och PMS bygger på tre spår: ADHD-medicin, behandling riktad mot PMS eller PMDS och icke-farmakologiska strategier. Vilken kombination som passar beror på hur svåra besvären är och vilka symtom som dominerar.

Läkemedel

Ordinarie ADHD-medicin, till exempel centralstimulerande läkemedel som metylfenidat eller lisdexamfetamin, är grunden för att behandla ADHD-symtomen (Kooij m.fl., 2019).

Anpassning av ADHD-medicin efter cykelfas, alltså en högre dos under veckan före mens, diskuteras i forskningen.

I en nederländsk fallserie med nio kvinnor upplevde samtliga att både ADHD- och humörsymtomen förbättrades med en premenstruell dosökning, och alla valde att fortsätta (de Jong m.fl., 2023).

Men resultaten är preliminära och dosanpassning efter menscykeln är ännu inte etablerad praxis. Förändringar av medicinen ska alltid ske i samråd med läkare.

SSRI, en typ av antidepressiva läkemedel som ökar serotoninet i hjärnan, är förstahandsval vid PMDS. SSRI kan tas hela månaden eller bara under lutealfasen, och effekten kommer ofta inom några dagar (Marjoribanks m.fl., 2013).

Vissa kombinerade p-piller, särskilt sådana med drospirenon, kan också lindra PMDS genom att jämna ut hormonsvängningarna (Lopez m.fl., 2012).

Eftersom en del kvinnor får försämrat humör av hormonella preventivmedel behöver effekten utvärderas individuellt.

ADHD-medicin och SSRI kan ofta kombineras, men behandlingen bör följas upp av läkare. Vid hormonell behandling kan det också vara aktuellt att kontakta vårdcentral eller gynekolog (1177, 2025).

Strategier i vardagen

Så för du en symtomdagbok

En symtomdagbok är ofta det första steget. Dagboken visar om dina symtom följer ett mönster och ger din läkare underlag för att välja behandling.

• Markera mensens första dag i varje cykel.
• Skatta varje kväll humör, irritabilitet, ångest, koncentration, energi och sömn, till exempel på en skala från 1 till 5.
• Notera fysiska besvär som huvudvärk, svullnad eller ömma bröst.
• Skriv upp medicinen och om den kändes som vanligt eller svagare.
• Fortsätt i minst två cykler och ta med dagboken till läkarbesöket.

Om symtomen ökar varje månad i samma fas och sedan klingar av efter mens talar det för en cyklisk komponent. Om besvären är lika stora hela månaden pekar det snarare mot ADHD, depression eller ångest.

När ska du söka vård?

Det är vanligt att leva länge med cykliska besvär innan man söker hjälp. Men du behöver inte stå ut med att en eller två veckor av varje månad blir svåra att ta sig igenom. Kontakta vården om:

• besvären före mens påverkar arbete, studier eller relationer,
• din ADHD-medicin regelbundet känns otillräcklig före mens,
• du har kraftig nedstämdhet, ångest eller vredesutbrott som följer cykeln,
• egenvård och vardagsstrategier inte räcker.

PMDS har kopplats till ökad risk för självmordstankar (Broughton m.fl., 2025). Om du har tankar på att skada dig själv eller inte vill leva, sök hjälp direkt. Ring 112 vid akut fara, kontakta psykiatrisk akutmottagning eller ring 1177 för rådgivning.

Råd till dig som är anhörig

Som partner, förälder eller vän kan du också påverkas när någon har ADHD och svåra premenstruella besvär.

Konflikter och humörsvängningar kan kännas personliga, trots att de har en biologisk förklaring.

• Prata i lugna perioder om hur ni ska hantera de svåra dagarna, inte mitt i dem (1177, 2025).
• Hjälp till att se mönstret, till exempel genom att stötta symtomdagboken.
• Avlasta före mens genom att ta över praktiska uppgifter och undvika onödiga stressmoment.
• Följ gärna med på läkarbesök för att förstå vad besvären innebär (1177, 2025).
• Ta hand om dig själv och sök stöd om situationen blir tung.

För föräldrar till tonåringar med ADHD kan det vara värt att vara uppmärksam på om humör och fungerande förändras i takt med att menscykeln kommer igång.

Hormoner och ADHD genom livet

Hormonell känslighet vid ADHD gäller inte bara menscykeln. ADHD-symtom kan förändras under flera perioder av livet när hormonnivåerna svänger kraftigt:

• Puberteten. När östrogenproduktionen och menscykeln kommer igång får många flickor tydligare symtom, vilket är en anledning till att ADHD hos flickor och tjejer ofta blir mer märkbar i tonåren.
• Hormonella preventivmedel. Vissa upplever nedstämdhet eller ökade symtom som biverkning av preventivmedel, medan andra blir stabilare. Forskning tyder på att personer med ADHD kan ha högre risk för depression efter att ha börjat med hormonella preventivmedel (Broughton m.fl., 2025).
• Graviditet och efter förlossning. Både graviditeten och tiden efter förlossningen innebär stora hormonförändringar, vilket gör sambandet mellan ADHD och graviditet viktigt att känna till. Östrogennivån rasar efter förlossningen, och risken för förlossningsdepression är förhöjd vid ADHD (Dorani m.fl., 2021).
• Perimenopaus och klimakteriet. När östrogenet minskar upplever många kvinnor med ADHD sämre minne, koncentration och humör. Här kan du läsa mer om adhd under klimakteriet.

En isländsk befolkningsstudie med över 5 000 kvinnor visade att kvinnor med ADHD hade fler och svårare besvär under övergångsåren.

Besvären toppade dessutom tidigare, vid 35–39 års ålder jämfört med 45–49 år hos kvinnor utan ADHD (European Psychiatry, 2025).

Därför kan det vara värt att ta upp hormonella förändringar med din läkare om dina ADHD-symtom plötsligt förändras.

The post PMS och ADHD first appeared on Familjepsykiatri.

Vad är tics?

Tics är plötsliga och återkommande rörelser eller ljud som är svåra att kontrollera. Det kan till exempel vara ögonblinkningar, grimaser, huvudryckningar, harklingar eller andra ljud.

Många känner en spänning eller ett obehag precis innan ett tic kommer. Det kallas för en förkänsla och brukar minska när ticset utförs.

Det går ofta att hålla tillbaka tics en kort stund, men det kan kräva mycket ansträngning. Tics varierar också naturligt över tid och kan bli mer eller mindre tydliga under olika perioder.

Hos personer med ADHD är tics vanligare än i befolkningen i stort. Det betyder däremot inte att tics är ett symtom på ADHD – det är separata tillstånd som kan förekomma samtidigt.

Sambandet mellan tics och ADHD

Tics och ADHD är två olika tillstånd, men de förekommer ofta tillsammans. Att ha ADHD innebär inte att man automatiskt får tics, och ADHD orsakar inte tics. Däremot finns det en tydlig koppling mellan tillstånden.

En förklaring är att både ADHD och ticssyndrom är kopplade till hjärnans nätverk för bland annat rörelser, uppmärksamhet och impulskontroll.

Forskning har också visat att dopaminsystemet är involverat i båda tillstånden, även om sambanden är komplexa och skiljer sig mellan ADHD och ticssyndrom.

Ärftlighet verkar också spela en viktig roll. Genetiska studier visar att det finns en viss genetisk överlappning mellan ADHD och Tourettes syndrom, vilket kan bidra till att tillstånden förekommer tillsammans.

Stress, trötthet och starka känslor kan göra tics mer framträdande hos en person som redan har tics. Stress orsakar däremot inte i sig ett ticssyndrom.

Det är fortfarande inte helt klarlagt varför vissa personer med ADHD utvecklar tics medan andra inte gör det. Det man vet är att ADHD inte orsakar tics och att tics inte orsakar ADHD.

Hur vanligt är tics hos personer med ADHD?

Tics är vanligare hos personer med ADHD än i befolkningen i stort. Studier visar att ungefär 10–20 procent av barn med ADHD har tics i någon form.

Det betyder att tics är relativt vanligt vid ADHD, men att de flesta personer med ADHD inte har tics.

Tics är inte heller ett symtom på ADHD, utan kan förekomma som ett separat tillstånd tillsammans med ADHD.

Olika typer av tics vid ADHD

Personer med ADHD kan ha samma typer av tics som andra personer med tics. De brukar delas in i motoriska tics, som består av rörelser, och vokala tics, som består av ljud. Båda kan vara enkla eller mer komplexa.

Motoriska tics

Motoriska tics är återkommande rörelser som är svåra att kontrollera. Vanliga exempel är ögonblinkningar, grimaser, huvudryckningar och axelryckningar.

Mer komplexa motoriska tics kan bestå av flera rörelser, till exempel att hoppa, snurra eller röra vid föremål.

Vokala tics

Vokala tics är återkommande ljud, till exempel harklingar, hostningar, snörvlingar eller grymtningar.

Mer komplexa vokala tics kan innebära att personen upprepar ord eller fraser, antingen sina egna eller sådant som andra har sagt.

Tics, Tourettes syndrom och ADHD

Att ha tics betyder inte automatiskt att man har Tourettes syndrom. Tics kan förekomma under en kortare eller längre period och delas in i olika ticssyndrom beroende på vilka tics personen har och hur länge de har funnits.

För diagnosen Tourettes syndrom ska personen ha haft flera motoriska tics och minst ett vokalt tic. Ticsen ska ha börjat före 18 års ålder och ha förekommit under en period på mer än ett år. Motoriska och vokala tics behöver inte förekomma samtidigt.

ADHD är vanligt hos personer med Tourettes syndrom. I en stor studie hade omkring 54 procent av personer med Tourettes syndrom även ADHD (Hirschtritt m.fl., 2015).

OCD är också vanligt förekommande tillsammans med Tourettes syndrom. Det är dessutom möjligt att ha både OCD och ADHD, och även de två tillstånden kan ge symtom som ibland överlappar.

Tourettes syndrom förknippas ibland med att ofrivilligt säga svordomar eller tabuord, så kallad koprolali. Det förekommer dock bara hos en mindre andel personer med Tourettes syndrom och är alltså inte ett krav för diagnosen.

Tics hos barn med ADHD

Hos barn med både ADHD och tics börjar ADHD-symtomen ofta märkas före ticsen.

Tics debuterar vanligtvis under barndomen och kan variera mycket i både typ och intensitet över tid.

För många barn blir ticsen mer påtagliga vid exempelvis stress, trötthet eller starka känslor.

Ett barn kan också hålla tillbaka sina tics i skolan och sedan få mer tics när det kommer hem och slappnar av.

I skolan är det viktigt att skilja mellan barnets ADHD-symtom och tics. Koncentrationssvårigheter, impulsivitet och behov av struktur kan bero på ADHD, medan själva rörelserna och ljuden är tics. Båda kan samtidigt påverka barnets skoldag.

Du som vuxen kan hjälpa barnet genom att:

• Inte kommentera eller be barnet sluta med sina tics
• Skapa tydliga rutiner och möjlighet till pauser
• Informera skolan om barnets tics och ADHD
• Ge möjlighet att lämna klassrummet en kort stund om ticsen blir besvärande
• Anpassa exempelvis prov eller redovisningar om ticsen gör situationen svårare

Det är också viktigt att behandlingen utgår från vad som faktiskt påverkar barnet mest.

Hos vissa barn med både ADHD och tics är koncentrationssvårigheter, impulsivitet och andra ADHD-symtom ett större hinder i vardagen än själva ticsen.

Att ticsen syns tydligare utåt betyder alltså inte automatiskt att de behöver vara det primära behandlingsfokuset.

Tics hos vuxna med ADHD

Tics kan finnas kvar hos vuxna med ADHD, även om de för många blir lindrigare med åldern. Vissa vuxna har tydliga tics, medan andra har lärt sig att hålla tillbaka eller dölja dem i sociala situationer.

Att försöka kontrollera tics under en längre tid kan vara ansträngande. För en person som samtidigt har ADHD kan en arbetsdag därför innebära både krav på att hantera koncentration och impulser och ansträngningen av att försöka hålla tillbaka tics.

På arbetsplatsen kan tics bli särskilt märkbara i situationer som kräver stillasittande eller tystnad, exempelvis möten och presentationer.

Stress och sömnbrist kan dessutom göra tics mer framträdande samtidigt som ADHD-symtomen kan bli svårare att hantera.

Praktiska anpassningar kan vara möjlighet till korta pauser, en lugnare arbetsplats eller att kunna arbeta ostört delar av dagen.

För vissa kan det också kännas lättare om närmaste kollegor känner till att personen har tics, så att rörelser eller ljud inte behöver förklaras när de uppstår.

Påverkar ADHD-medicin tics?

ADHD-medicin behöver inte förvärra tics. En metaanalys av Cohen med flera från 2015, som omfattade 22 randomiserade placebokontrollerade studier, visade att centralstimulerande läkemedel inte ökade risken för nya eller förvärrade tics hos barn med ADHD jämfört med placebo.

Tics varierar naturligt i intensitet över tid. Om ticsen ökar efter att en ADHD-medicin satts in eller dosen ändrats kan det därför vara svårt att avgöra om förändringen beror på läkemedlet eller på ticsens naturliga variation.

Hos enskilda personer kan tics ändå förändras under behandlingen. Om ticsen tydligt ökar behöver läkaren därför bedöma sambandet och vid behov anpassa behandlingen.

Det finns också ADHD-läkemedel som kan vara särskilt relevanta när en person har både ADHD och tics. Enligt de europeiska riktlinjerna för ticssyndrom från 2022 kan exempelvis guanfacin vara ett alternativ vid samtidig ADHD och tics, eftersom läkemedlet kan ha effekt på båda symtomområdena.

Behandling när man har ADHD och tics

När man har både ADHD och tics anpassas behandlingen efter vilka symtom som påverkar vardagen mest. Lindriga tics som inte orsakar besvär behöver ofta ingen särskild behandling, medan mer besvärande tics kan behandlas med beteendeterapi eller läkemedel.

Enligt de europeiska riktlinjerna för ticssyndrom från 2022 rekommenderas beteendeterapeutiska behandlingar som HRT/CBIT och ERP när behandling av tics behövs och metoderna finns tillgängliga.

När personen samtidigt har ADHD behöver även ADHD-symtomen vägas in. Koncentrationssvårigheter och impulsivitet kan exempelvis göra det svårare att genomföra övningar och följa behandlingen, vilket kan innebära att behandlingen behöver anpassas.

Målet är inte alltid att få bort alla tics, utan att minska de svårigheter som ADHD och tics tillsammans orsakar i vardagen.

Vad kan du göra själv vid ADHD och tics?

Om du har både ADHD och tics kan det hjälpa att minska sådant som gör symtomen svårare att hantera och skapa mer struktur i vardagen. Tics går inte alltid att styra, och att ständigt försöka hålla tillbaka dem kan vara ansträngande.

Några saker som kan hjälpa är:

• Prioritera sömn och återhämtning. Trötthet kan göra tics mer framträdande och samtidigt göra det svårare att hantera ADHD-symtom.
• Skapa struktur i vardagen. Tydliga rutiner, planering och pauser kan minska belastningen, särskilt om du också har svårt med uppmärksamhet och impulskontroll.
• Ge utrymme för tics. Om du ofta håller tillbaka tics i skolan, på jobbet eller bland andra kan det vara hjälpsamt att ha möjlighet att gå undan en stund.
• Berätta för personer omkring dig. Att exempelvis kollegor, lärare eller närstående vet att du har tics kan minska behovet av att förklara eller försöka dölja dem.
• Följ förändringar över tid. Eftersom tics naturligt kan variera i intensitet är det bättre att titta på utvecklingen över en längre period än att dra slutsatser från några enstaka dagar.

Om ticsen orsakar tydliga problem i vardagen behöver du inte försöka hantera dem på egen hand. Det finns behandling som kan hjälpa.

När bör du söka vård?

Sök vård om ticsen gör ont, stör sömnen eller påverkar skolan, arbetet, relationer eller andra delar av vardagen. Det kan också vara bra att söka hjälp om du eller ditt barn har både tics och svårigheter med exempelvis koncentration, impulsivitet eller hyperaktivitet som kan tyda på ADHD.

För barn kan du vända dig till vårdcentralen, elevhälsan eller BUP. Som vuxen kan du börja med att kontakta vårdcentralen eller en psykiatrisk mottagning. Vilken kontaktväg som gäller kan variera mellan olika regioner.

Sök också vård om ticsliknande rörelser eller ljud uppstår plötsligt och kraftigt, särskilt om de kommer tillsammans med andra nya neurologiska symtom. Då kan en läkare behöva bedöma om symtomen har någon annan orsak.

Du kan ringa 1177 om du är osäker på var du ska söka vård.

The post Tics och ADHD first appeared on Familjepsykiatri.

Vad är OCD respektive ADHD?

OCD, eller tvångssyndrom, består av två delar som påverkar varandra: tvångstankar och tvångshandlingar.

Tvångstankar är påträngande och oönskade tankar, bilder eller impulser som skapar stark oro. Det kan till exempel handla om rädsla för smitta, att ha skadat någon eller att något ska bli fel.

Tvångshandlingar är beteenden eller mentala ritualer som upprepas för att dämpa oron. Det kan vara att tvätta händerna, kontrollera spisen flera gånger eller räkna i huvudet.

Diagnosen ställs när tvångstankarna eller tvångshandlingarna tar mycket tid, skapar lidande eller hindrar personen i vardagen.

ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som påverkar bland annat uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll.

Vanliga svårigheter är att hålla fokus, organisera och planera, sitta still eller kontrollera impulser.

Till skillnad från OCD handlar ADHD inte om tvångstankar eller handlingar som utförs för att minska oro.

Symtomen vid ADHD börjar dessutom tidigt i livet och flera symtom ska ha funnits före 12 års ålder.

Så fungerar tvångscirkeln

Vid OCD uppstår ofta en så kallad tvångscirkel. En tvångstanke väcker oro eller ångest, och för att få känslan att gå över utför personen en tvångshandling. Det ger ofta en snabb lättnad, men den är bara tillfällig.

När tvångshandlingen minskar ångesten blir det lätt att ta till samma beteende nästa gång oron kommer. På så sätt fortsätter tvångscirkeln. Behandlingen går därför till stor del ut på att stegvis bryta det här mönstret.

Finns det en koppling mellan OCD och ADHD?

Ja. OCD och ADHD är två olika diagnoser, men de förekommer tillsammans oftare än man skulle förvänta sig av slumpen. Det kallas samsjuklighet och innebär att en person uppfyller kriterierna för båda diagnoserna samtidigt.

Kopplingen verkar vara tydligast hos barn och unga. Studier av barn och ungdomar med OCD har visat att omkring 10–30 procent även har ADHD.

Bland vuxna med OCD är andelen generellt lägre och ligger i många studier under 10–12 procent (Abramovitch m.fl., 2015; Brem m.fl., 2019).

Siffrorna varierar dock mycket mellan olika studier. En viktig anledning är att många studier har gjorts på personer som redan får vård inom specialistpsykiatrin och därför inte nödvändigtvis speglar befolkningen i stort.

Symtomen kan också överlappa. Ett barn med OCD kan exempelvis verka ouppmärksamt när tvångstankar tar mycket av uppmärksamheten (Abramovitch m.fl., 2015).

Det är inte heller fastställt att OCD och ADHD har en gemensam genetisk orsak. Forskningen tyder på att det kan finnas en viss gemensam sårbarhet, framför allt hos barn, men sambandet är fortfarande inte helt klarlagt (Abramovitch m.fl., 2015).

Överlappande symtom: därför kan OCD och ADHD förväxlas

OCD och ADHD kan ge symtom som ser likadana ut, trots att orsaken bakom dem är olika. Koncentrationssvårigheter är ett tydligt exempel.

Vid OCD kan tvångstankar och ritualer ta så mycket uppmärksamhet att det blir svårt att fokusera.

Vid ADHD handlar svårigheterna i stället om att styra och behålla uppmärksamheten.

Det viktiga är alltså inte bara hur ett beteende ser ut, utan varför det uppstår. En elev som verkar ha tappat fokus kan till exempel vara upptagen av en påträngande tvångstanke.

En elev med ADHD kan tappa fokus utan att det finns någon sådan tanke bakom.

Därför behöver en utredning undersöka vad som ligger bakom symtomen, inte bara vilka beteenden som syns utifrån.

Så skiljer sig OCD och ADHD åt

De tydligaste skillnaderna handlar om impulskontroll, ångest och förhållningssätt till risk. På flera punkter kan tillstånden skilja sig tydligt från varandra (Abramovitch, Dar, 2015).

Påträngande tankar förekommer vid båda tillstånden, men de kan upplevas på olika sätt. Vid OCD är tankarna ofta skrämmande eller obehagliga och personen försöker stå emot dem eller neutralisera dem.

Vid ADHD handlar det oftare om tankar som vandrar eller snabbt skiftar fokus, utan att de behöver neutraliseras genom en tvångshandling.

Varför är rätt diagnos svår att ställa?

Symtomen vid OCD och ADHD kan överlappa, vilket gör att ett av tillstånden ibland missas. Ett barn med OCD som fastnar i tvångstankar eller ritualer kan till exempel uppfattas som ouppmärksamt.

Samtidigt kan tvångstankarna vara svåra att upptäcka om barnet skäms för dem eller inte berättar om dem.

Omvänt kan kontrollbeteenden hos en person med ADHD ibland likna OCD, trots att de egentligen är strategier för att hantera exempelvis glömska.

Att gå tillbaka och kontrollera att dörren är låst för att man faktiskt brukar glömma är något annat än att kontrollera flera gånger på grund av en tvångstanke eller stark oro.

Vanliga feltolkningar i praktiken

• Långsamt skolarbete kan uppfattas som koncentrationssvårigheter, men kan bero på att uppgiften görs om tills den känns rätt
• Mentala ritualer, som att räkna eller be tyst, syns inte utifrån och kan därför vara svårare att upptäcka
• Perfektionism och struktur vid ADHD kan misstas för tvång, trots att beteendet inte drivs av tvångstankar
• Flickor och kvinnor med ADHD får ofta sina svårigheter upptäckta senare, en grupp som Socialstyrelsen särskilt har uppmärksammat (Socialstyrelsen, 2024)
• Undvikande av situationer kan uppfattas som ointresse eller ovilja, trots att det egentligen drivs av oro eller ångest

Så går en utredning till

En utredning görs av läkare eller psykolog och kartlägger symtomen och vad som kan ligga bakom dem. Den kan innehålla kliniska intervjuer, uppgifter från anhöriga och, för barn, information från skolan.

Olika skattningsskalor kan också användas som en del av bedömningen.

Y-BOCS (Yale-Brown Obsessive Compulsive Scale) används för att bedöma tvångssymtomens omfattning, och för barn finns barnversionen CY-BOCS. Skalor som ASRS och Conners kan användas för att kartlägga ADHD-symtom.

Vid en ADHD-utredning undersöks också om flera symtom har funnits före 12 års ålder.

Självtester på nätet räcker inte för att ställa en diagnos. De kan ge en indikation på att vissa symtom finns, men kan inte avgöra varför de uppstår eller om något annat tillstånd förklarar dem bättre.

Den bedömningen behöver göras inom ramen för en klinisk utredning.

Vad händer i hjärnan vid OCD och ADHD?

Både OCD och ADHD har kopplats till förändringar i nätverk mellan pannloben och djupare delar av hjärnan. Bland annat handlar det om så kallade kortiko-striatala nätverk, som är involverade i exempelvis uppmärksamhet, impulskontroll och hur vi styr våra beteenden (Stein, Costa, 2019; Brem, Grünblatt, 2019).

Studier visar både likheter och skillnader i hur dessa nätverk fungerar vid OCD och ADHD. Vid OCD har man bland annat sett ökad aktivitet i vissa delar av nätverken, medan ADHD har kopplats till lägre aktivitet i delar som är viktiga för uppmärksamhet och impulskontroll (Brem, Grünblatt, 2019).

Även hjärnans signalsubstanser är involverade. Serotonin är relevant vid behandling av OCD, medan bland annat dopamin och noradrenalin har betydelse för hur hjärnan fungerar vid ADHD.

Ärftlighet har också stor betydelse för båda tillstånden. ADHD har i tvillingstudier uppskattats ha en ärftlighet på omkring 74 procent (Faraone, Larsson, 2019).

För OCD uppskattas ärftligheten ofta till omkring 40–50 procent. En svensk tvillingstudie från 2024 uppskattade ärftligheten för kliniskt diagnostiserad OCD till omkring 50 procent (Mataix-Cols m.fl., 2024).

Samtidigt går varken OCD eller ADHD att förklara med en enskild gen, signalsubstans eller förändring i hjärnan. Flera biologiska och miljömässiga faktorer samverkar.

Hur påverkar ADHD förloppet vid OCD?

Att ha både OCD och ADHD kan innebära större svårigheter i vardagen än att ha bara ett av tillstånden.

Forskning har visat en högre grad av funktionsnedsättning hos personer med båda diagnoserna, medan själva innehållet i tvångssymtomen inte verkar skilja sig särskilt mycket från personer som enbart har OCD (Brem, Grünblatt, 2019).

När båda tillstånden börjar tidigt har det i studier kopplats till svårare tvångssymtom och ett mer långvarigt förlopp.

Därför är det viktigt att uppmärksamma båda diagnoserna och inte bara de symtom som märks mest.

ADHD kan också ha betydelse för hur behandlingen fungerar. I en studie av 95 vuxna med OCD förbättrades tvångssymtomen mindre efter sex månaders behandling hos personer som haft ADHD i barndomen än hos dem som inte hade det (Çelebi, Koyuncu, 2020).

Studien är relativt liten och resultatet behöver därför tolkas försiktigt. Det finns dock stöd för att samtidig ADHD kan göra behandlingen av OCD mer komplex, vilket gör det viktigt att ta hänsyn till båda tillstånden i behandlingsplanen.

Behandling när man har både OCD och ADHD

När man har både OCD och ADHD behöver behandlingen anpassas efter vilka symtom som påverkar vardagen mest.

Eftersom tillstånden behandlas på olika sätt kan flera insatser behövas, antingen samtidigt eller i olika steg.

KBT med exponering och responsprevention

Vid OCD är KBT med exponering och responsprevention (ERP) en central behandling. Exponering innebär att du stegvis närmar dig situationer, tankar eller annat som väcker obehag.

Responsprevention innebär att du samtidigt övar på att låta bli tvångshandlingen.

Om du till exempel är rädd för smitta kan behandlingen innebära att röra vid något som känns smutsigt utan att tvätta händerna direkt efteråt.

På så sätt får du stegvis träna på att hantera obehaget utan att ta till tvångshandlingen (1177 Vårdguiden; Öst, Riise, 2016).

Ofta ingår också övningar att göra mellan behandlingstillfällena. KBT kan ges på en mottagning eller som internetbaserad behandling via vissa regioner (1177 Vårdguiden).

Vid OCD kan även antidepressiva läkemedel användas, framför allt SSRI. Det kan ta flera veckor innan behandlingen ger önskad effekt (1177 Vårdguiden)

Läkemedel och stöd vid ADHD

Vid ADHD kan behandlingen bestå av läkemedel i kombination med andra insatser och anpassningar.

Vanliga läkemedel är centralstimulerande läkemedel som metylfenidat och lisdexamfetamin samt icke-centralstimulerande alternativ som atomoxetin och guanfacin.

Stödet kan också handla om exempelvis psykoedukation, kognitivt stöd och anpassningar i skolan eller på arbetsplatsen.

Vilka insatser som behövs beror på personens symtom och situation (Socialstyrelsen, 2024).

Om ADHD gör det svårt att planera, komma ihåg eller genomföra hemuppgifter kan även OCD-behandlingen behöva anpassas.

Det kan exempelvis innebära tydligare struktur och stöd för att få exponeringsövningarna att fungera i vardagen.

Kan ADHD-medicin förvärra OCD?

Det finns inte något enkelt svar. Forskningsunderlaget om ADHD-läkemedel hos personer som samtidigt har OCD är begränsat.

Det finns enstaka fallrapporter där tvångssymtom har uppstått eller förvärrats i samband med behandling med centralstimulerande läkemedel.

Samtidigt finns det också rapporter om personer med både OCD och ADHD som har förbättrats när ADHD behandlats.

En systematisk översikt av Abramovitch med flera från 2015 konstaterade att kunskapsläget är begränsat och att mer forskning behövs.

Det betyder inte att personer med OCD generellt bör undvika ADHD-medicin. Behandlingen behöver bedömas individuellt och följas upp av läkare, så att både ADHD-symtom och eventuella förändringar i tvångssymtomen kan följas över tid.

Anpassningar i skolan och på arbetsplatsen

Både tvångssymtom och ADHD-symtom kan bli mer påtagliga när kraven är höga eller det saknas tydlig struktur. I skolan och på arbetsplatsen kan därför rätt anpassningar göra det lättare att hantera vardagen, utan att samtidigt förstärka tvångsbeteenden.

En bra tumregel är att anpassningar ska minska belastningen, inte hjälpa tvånget att fortsätta. Extra tid på prov kan till exempel vara hjälpsamt, men om tiden används till att kontrollera svaren om och om igen kan det i stället förstärka tvånget.

• Tydliga, skriftliga instruktioner och nedbrutna deluppgifter
• Förutsägbart schema och förberedelse inför förändringar
• Möjlighet till kortare pauser och en lugnare arbetsplats
• Överenskommelse om hur personalen svarar på upprepade kontrollfrågor, i stället för att ge bekräftelse varje gång
• En namngiven kontaktperson som håller ihop kontakten mellan skola, vård och hem

Anpassningarna bör följas upp regelbundet. Det som fungerar under en lugnare period kan behöva förändras om symtomen eller kraven i vardagen förändras.

Att vara anhörig till någon med OCD och ADHD

Som anhörig är det lätt att bli involverad i tvången. Det kan handla om att svara på samma trygghetsfråga många gånger, öppna dörrar åt någon som är rädd för smitta eller vänta medan ritualerna blir klara.

Det görs ofta för att hjälpa och minska personens oro, men kan samtidigt bidra till att tvånget fortsätter. Därför kan en del av behandlingen vara att anhöriga gradvis minskar sin medverkan i tvångshandlingar och ritualer. Det bör göras stegvis och tillsammans med behandlaren (Öst, Riise, 2016).

Närstående kan ha en viktig roll i behandlingen, särskilt när barn och unga ska öva mellan besöken (1177 Vårdguiden). Samtidigt kan anhöriga själva behöva stöd. OCD-förbundet och Riksförbundet Attention erbjuder information och stöd för närstående.

OCD, ADHD och andra NPF-diagnoser

NPF står för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och omfattar bland annat ADHD, autism, Tourettes syndrom och språkstörning. OCD räknas inte som en NPF-diagnos.

I diagnossystemet DSM-5 tillhör OCD gruppen tvångssyndrom och relaterade tillstånd. Till samma grupp hör bland annat dysmorfofobi, samlarsyndrom, trichotillomani och dermatillomani (skin picking).

Är OCD en form av autism?

Nej. OCD och autism är separata diagnoser med olika kriterier, men de förekommer ofta tillsammans och kan likna varandra utifrån.

Repetitiva beteenden vid autism, som att följa samma rutin eller ordna föremål, upplevs vanligtvis som meningsfulla eller lugnande.

Tvångshandlingar vid OCD upplevs som påtvingade och plågsamma, och utförs för att avvärja något befarat.

Tics och Tourettes syndrom

Tics kan ibland förväxlas med tvångshandlingar. Ett tic är en snabb, återkommande rörelse eller ett ljud som ofta föregås av en kroppslig förkänsla.

En tvångshandling utförs däremot vanligtvis för att minska obehag eller som svar på en tvångstanke.

Tics och ADHD kan förekomma samtidigt, och även OCD är vanligt hos personer med ticssyndrom.

När flera tillstånd förekommer samtidigt behöver behandlingen anpassas efter personens samlade symtom och vilka svårigheter som påverkar vardagen mest.

När ska du söka vård?

Sök hjälp när tvångstankar, ritualer eller koncentrationssvårigheter tar mycket tid, skapar lidande eller hindrar skola, arbete eller relationer. Du behöver inte vänta tills problemen blivit stora.

Vuxna kan vända sig till vårdcentralen eller en psykiatrisk mottagning. På många psykiatriska mottagningar går det också att göra en egenanmälan.

För barn och unga kan vårdcentralen, elevhälsan eller BUP vara vägar till hjälp. Vilken kontaktväg som gäller kan variera mellan olika regioner (1177 Vårdguiden).

Ring 1177 om du vill ha sjukvårdsrådgivning och hjälp att bedöma symtomen. Kontakta en psykiatrisk akutmottagning eller akutmottagning om du eller någon närstående mår så dåligt att situationen är akut. Ring 112 vid omedelbar fara.

The post OCD och ADHD – samsjuklighet first appeared on Familjepsykiatri.

Vad är Voxra?

Voxra är handelsnamnet för läkemedelssubstansen bupropion, ett antidepressivt läkemedel som hämmar återupptaget av framför allt noradrenalin och dopamin i hjärnan.

Till skillnad från SSRI-preparat, som främst påverkar serotonin, verkar bupropion alltså huvudsakligen på noradrenalin och dopamin.

Det gör att Voxra skiljer sig från många andra antidepressiva läkemedel både vad gäller verkningsmekanism och biverkningsprofil.

Voxra är godkänt för behandling av egentlig depression hos vuxna. Samma aktiva substans, bupropion, används även i läkemedel för rökavvänjning.

Voxra finns som tabletter med modifierad frisättning i styrkorna 150 mg och 300 mg, vilket innebär att läkemedlet frisätts gradvis.

Voxra är inte godkänt för behandling av ADHD i Sverige, men bupropion har studerats som behandling vid ADHD och kan i vissa fall förskrivas off-label.

Off-label innebär att ett läkemedel används för ett annat ändamål än den indikation som det är godkänt för.

Fungerar Voxra vid ADHD?

Voxra kan minska ADHD-symtom hos vissa personer, framför allt vuxna, men forskningsstödet är begränsat och betydligt svagare än för etablerade ADHD-läkemedel. Det används därför inte som förstahandsbehandling vid ADHD.

Bupropion påverkar signalsubstanserna noradrenalin och dopamin, som båda har betydelse för bland annat uppmärksamhet, motivation och impulskontroll.

Det är en av anledningarna till att läkemedlet har studerats som behandling vid ADHD.

Studier på barn och ungdomar

Forskningsunderlaget för bupropion vid ADHD hos barn och ungdomar är begränsat. En genomgång av Elfving och Lindh (2021) i Läkartidningen identifierade endast ett fåtal randomiserade studier, med blandade resultat.

I en mindre studie hade bupropion bättre effekt än placebo, medan en större studie med 109 barn inte kunde visa någon fördel för bupropion framför placebo.

Några mindre studier har också jämfört bupropion med metylfenidat, ett av de vanligaste centralstimulerande läkemedlen vid ADHD.

Resultaten har varierat och studierna har varit för små för att dra säkra slutsatser om läkemedlens relativa effekt.

Sammantaget är forskningsstödet hos barn och ungdomar otillräckligt.

Godkända ADHD-läkemedel har betydligt bättre dokumentation, och eventuell behandling med bupropion vid ADHD hos yngre bör bedömas av specialist.

Studier på vuxna

För vuxna med ADHD finns ett något större forskningsunderlag. En systematisk Cochrane-översikt av Verbeeck m.fl. (2017) sammanställde sex randomiserade studier med totalt 438 vuxna deltagare och fann evidens av låg kvalitet för att bupropion kan minska ADHD-symtom jämfört med placebo.

Bupropion ökade också sannolikheten för en kliniskt betydelsefull förbättring jämfört med placebo, men säkerheten i resultaten bedömdes som låg. Studierna var få, relativt små och kortvariga, med behandlingstider på omkring 6–10 veckor.

En omfattande nätverksmetaanalys publicerad i The Lancet Psychiatry 2025 jämförde läkemedel och andra behandlingar vid ADHD hos vuxna. I huvudanalysen hade centralstimulerande läkemedel och atomoxetin bäst stöd för effekt på ADHD:s kärnsymtom.

När analysen begränsades till studier med låg risk för bias sågs även en effekt av bupropion på självskattade ADHD-symtom, men underlaget var betydligt mindre.

Bupropion kan därför vara ett möjligt alternativ för vissa vuxna när etablerade ADHD-läkemedel inte är lämpliga eller inte fungerar tillräckligt bra, men det räknas inte som ett förstahandsval.

Sammanfattad bedömning

Sammantaget tyder forskningen på att bupropion kan minska ADHD-symtom hos vissa vuxna, men evidensen är betydligt mer begränsad än för etablerade ADHD-läkemedel. För barn och ungdomar är forskningsstödet ännu svagare.

Voxra är därför inte ett förstahandsval vid ADHD, men kan i vissa situationer övervägas off-label efter individuell läkarbedömning.

Vem kan få Voxra utskrivet vid ADHD?

Voxra är inte ett rekommenderat förstahandsläkemedel vid ADHD i Sverige, men det kan i vissa fall förskrivas off-label efter en individuell medicinsk bedömning.

Det kan exempelvis bli aktuellt för vuxna med ADHD och samtidig depression, där ett läkemedel som påverkar båda tillstånden kan vara ett alternativ.

Voxra kan också övervägas när centralstimulerande läkemedel inte ger tillräcklig effekt, orsakar besvärliga biverkningar eller inte bedöms vara lämpliga av medicinska skäl.

Till skillnad från metylfenidat och lisdexamfetamin är Voxra inte narkotikaklassat. Läkemedlet kan därför förskrivas av läkare även utanför specialistpsykiatrin, men när Voxra används specifikt för ADHD sker det utanför den godkända indikationen och kräver en noggrann bedömning av nytta och risk.

För barn och ungdomar är forskningsstödet särskilt begränsat. Därför rekommenderas eventuell behandling med bupropion vid ADHD endast i samråd med eller under uppföljning av specialist inom barn- och ungdomspsykiatri.

Oavsett vem som förskriver Voxra ska behandlingen följas upp regelbundet, och beslutet ska alltid fattas utifrån den enskilda patientens symtom, samsjuklighet och medicinska förutsättningar.

Dosering av Voxra

Det finns ingen fastställd dosering av Voxra vid ADHD, eftersom läkemedlet inte är godkänt för behandling av ADHD.

Om bupropion används off-label bestäms doseringen därför individuellt av läkaren.

Vid behandling med Voxra är en vanlig startdos 150 mg en gång dagligen. Om effekten är otillräcklig kan läkaren i vissa fall höja dosen till 300 mg en gång dagligen, som är den högsta rekommenderade dygnsdosen för Voxra enligt produktinformationen.

Voxra tas som tabletter med modifierad frisättning, vilket innebär att bupropion frisätts gradvis under dygnet.

Tabletterna ska tas enligt läkarens ordination och inte delas, krossas eller tuggas.

Vid off-label-behandling av ADHD finns inga etablerade rekommendationer för exakt upptrappning eller behandlingslängd.

Läkaren behöver därför följa upp både effekt och biverkningar och anpassa behandlingen efter hur personen svarar.

Dos, upptrappning och behandlingstid ska alltid bestämmas av läkare och ska inte ändras på egen hand.

Kontraindikationer – när Voxra inte får användas

Voxra är inte lämpligt för alla, och det finns flera tillstånd där läkemedlet är direkt kontraindicerat. Berätta alltid för din läkare om du har någon av följande diagnoser eller omständigheter innan behandling påbörjas.

Utöver dessa kontraindikationer bör Voxra användas med försiktighet vid till exempel högt blodtryck, hjärt-kärlsjukdom och samtidig användning av andra läkemedel som också kan sänka kramptröskeln (FASS, 2026).

Biverkningar av Voxra

Voxra kan orsaka biverkningar, precis som andra läkemedel. Vanliga biverkningar är bland annat sömnsvårigheter, huvudvärk, muntorrhet, illamående och andra magbesvär.

De flesta biverkningar är inte allvarliga, men det finns också ovanliga eller sällsynta biverkningar som behöver tas på större allvar.

Centralstimulerande ADHD-läkemedel har i regel snabbare effekt än både atomoxetin och bupropion. Hur snabbt och hur väl ett läkemedel fungerar varierar dock mellan individer.

En omfattande nätverksmetaanalys publicerad i The Lancet Psychiatry 2025 fann att centralstimulerande läkemedel och atomoxetin hade tydligast stöd för kortsiktig effekt på ADHD:s kärnsymtom hos vuxna, när både patienternas och klinikernas skattningar vägdes in.

Voxra har betydligt svagare dokumentation och används därför främst som ett möjligt alternativ i särskilda situationer, exempelvis när etablerade ADHD-läkemedel inte är lämpliga eller när samtidig depression också behöver vägas in i behandlingsvalet.

Voxra och alkohol

Alkohol bör minimeras eller undvikas under behandling med Voxra. Alkohol kan påverka hur kroppen reagerar på bupropion, och det finns rapporter om både minskad alkoholtolerans och neuropsykiatriska biverkningar vid samtidig användning.

Särskild försiktighet behövs vid hög alkoholkonsumtion. Alkoholmissbruk är en riskfaktor för krampanfall under behandling med bupropion, och ett plötsligt alkoholstopp efter regelbundet hög konsumtion kan ytterligare öka risken. I sådana situationer kan Voxra vara kontraindicerat.

Voxra är inte narkotikaklassat, men behandlingen behöver ändå följas upp av läkare.

Det gäller särskilt när läkemedlet används off-label vid ADHD, eftersom läkaren behöver bedöma både effekt, biverkningar och andra riskfaktorer.

Berätta för läkaren hur mycket alkohol du vanligtvis dricker och om du använder andra läkemedel eller substanser innan behandlingen påbörjas.

Ändra inte heller din alkoholkonsumtion kraftigt på egen hand om du dricker stora mängder regelbundet.

The post Voxra vid ADHD first appeared on Familjepsykiatri.

Vad menas med ”adhd-ögon”?

Uttrycket ”adhd-ögon” är inget medicinskt begrepp. Det förekommer i vardagsspråk och på sociala medier, men finns inte i något diagnossystem och används inte inom vården.

I praktiken används uttrycket om fyra olika fenomen som ofta blandas ihop, trots att de har skilda orsaker och mäts på skilda sätt.

Att hålla isär dem gör det mycket lättare att förstå vad forskningen faktiskt visar.

Stora pupiller och adhd

Pupillstorlek styrs av två saker: ljusinsläppet och kroppens aktiveringsgrad, så kallad arousal. Arousal regleras av det autonoma nervsystemet, kroppens automatiska styrsystem för puls, andning och stressreaktioner.

När det sympatiska påslaget ökar vid stress, ansträngning eller koncentration vidgas pupillen, och när du slappnar av dras pupillen ihop igen.

Pupillvidgning följer aktiviteten i locus coeruleus, den lilla hjärnstamskärna som styr noradrenalinsystemet och därmed hur mycket uppmärksamhetsresurser som mobiliseras (Aston-Jones & Cohen, 2005).

Pupillen fungerar därför som en indirekt mätare på hur aktiverat nervsystemet är just då. Det är just den kopplingen som gör den intressant vid adhd, där reglering av uppmärksamhet över tid är kärnan i svårigheterna.

Vad studierna faktiskt har visat

I en ofta citerad studie mättes pupillstorlek hos barn med och utan adhd under ett visuospatialt arbetsminnestest.

Barnen med adhd som var omedicinerade hade mindre pupillvidgning under uppgiften än kontrollgruppen, alltså en svagare mobilisering av aktivering när det behövdes som mest (Wainstein m.fl., 2017).

Skillnaden försvann när samma barn gjorde om testet med metylfenidat i kroppen.

Pupillstorleken samvarierade dessutom med både prestation och variationen i reaktionstid, två väletablerade mått på uppmärksamhet.

Det är alltså inte ”stora pupiller” som är fyndet, utan att pupillen svarar mindre tydligt på uppgiftens krav.

Skillnaderna gäller medelvärden för grupper, och överlappningen mellan personer med och utan adhd är stor.

Vanliga orsaker till vidgade pupiller

Innan någon drar slutsatser om diagnos är det värt att gå igenom hur många vardagliga saker som påverkar pupillen.

De flesta av dem har ingenting med neuropsykiatri att göra.

Om en pupill plötsligt blir betydligt större än den andra, eller om vidgningen kommer tillsammans med huvudvärk, dubbelseende eller nedsatt syn, ska du söka vård akut. Det handlar då inte om adhd utan om ögat eller nervsystemet.

Ögonrörelser och blickmönster

Ögonrörelser mäts med eyetracker, en kamera som registrerar exakt var blicken landar och hur länge blicken stannar.

Tekniken är helt smärtfri och kräver ingen beröring, vilket är en stor del av dess dragningskraft som möjlig framtida markör.

Ögats motorik styrs av nätverk som i hög grad överlappar med de hjärnområden som sköter impulskontroll och arbetsminne.

Det gör ögonrörelser till ett indirekt fönster mot just de funktioner som är påverkade vid adhd.

Vad forskningen ser i laboratoriet

En metaanalys av 26 studier med okulomotoriska test visade tydliga gruppskillnader vid adhd. De största effekterna gällde så kallade intrusiva sackader, alltså att blicken ofrivilligt rycker iväg när personen ska hålla fast blicken på en punkt, samt riktningsfel i antisackaduppgifter där man aktivt ska titta bort från något som dyker upp (Neuroscience & Biobehavioral Reviews, 2021).

Däremot fanns inga hållbara belägg för att följerörelser, alltså när ögonen mjukt följer ett rörligt föremål, skulle vara påverkade.

Mönstret pekar därför inte mot ett generellt ”sämre öga” utan mot svårigheter att hämma blicken, vilket är samma sorts hämningssvårighet som märks i vardagen.

Ett viktigt förbehåll: liknande avvikelser i antisackaduppgifter finns även vid flera andra psykiatriska tillstånd.

Måttet är alltså känsligt men inte specifikt för adhd.

Den svenska pilotstudien från Uppsala

En pilotstudie ledd av forskaren Pär Nyström vid Uppsala universitet lät 178 vuxna deltagare titta på filmsekvenser och utföra enkla uppgifter på en skärm under cirka 15 minuter.

Bland deltagarna fanns personer med och utan adhd, autism, ångest och depression.

Ur ögonen samlades runt 105 olika mått in, inklusive blinkningar, och materialet analyserades med maskininlärning.

Metoden kunde skilja ut adhd med omkring 83 procents träffsäkerhet och autism med omkring 90 procent (Nyström, 2025).

Resultaten är ännu inte publicerade i en vetenskaplig tidskrift och har alltså inte granskats av oberoende forskare. Siffrorna bör därför läsas som lovande men preliminära.

En pilotstudie visar att något är värt att undersöka vidare, inte att metoden fungerar i vården. Innan en sådan metod kan användas kliniskt behöver den prövas på nya, större och mer blandade grupper, jämföras mot noggrant ställda diagnoser och visa att den håller även när personer har flera tillstånd samtidigt, vilket är mycket vanligt vid adhd.

Svårt med ögonkontakt vid adhd

Ögonkontakt är krävande därför att blicken bär mycket social information samtidigt. Ansiktet förmedlar känsloläge, uppmärksamhet och avsikter, och att tolka detta parallellt med att följa ett samtal konkurrerar om samma begränsade uppmärksamhetsresurser.

Det här är inte en föreställning utan något som går att mäta. Forskning om så kallad gaze aversion visar att både barn och vuxna spontant tittar bort när frågorna blir svårare, och att svaren blir mer korrekta när de får göra det (Doherty-Sneddon m.fl., 2012).

Experiment har också visat att direkt ögonkontakt stör prestationen på språkliga uppgifter som kräver kognitiv kontroll, alltså att blicken faktiskt tar resurser i anspråk (Kajimura & Nomura, 2016). Vid adhd, där just den resursen är ansträngd, blir konkurrensen tydligare.

Att titta bort är ofta en strategi

Många beskriver att lyssnandet blir lättare när blicken riktas bort. Att titta ner i bordet, ut genom fönstret eller på händerna minskar mängden intryck som ska hanteras samtidigt.

Att rikta bort blicken är alltså ofta en strategi för att lyssna bättre, inte ett tecken på ointresse, ohövlighet eller oärlighet.

Det är värt att säga högt i skolan, på arbetsplatsen och hemma, eftersom missförståndet är så vanligt.

Vissa upplever i stället motsatsen och beskriver att de stirrar intensivt eller ”låser fast” blicken, särskilt vid stark koncentration eller hyperfokus. Också det ryms i den stora variationen mellan individer.

Varför ögonkontakt inte kan användas som tecken

Svårighet med ögonkontakt är inte specifik för adhd. Samma sak förekommer vid autism, social ångest, depression, trötthet och stress, liksom hos personer helt utan diagnos.

Kulturella normer spelar dessutom stor roll: hur länge ögonkontakt förväntas hållas varierar mellan länder, sammanhang och åldrar.

Enbart undvikande av ögonkontakt räcker därför aldrig som grund för misstanke om adhd.

Näthinnan: vad ERG-forskningen visar

Näthinnan är intressant för hjärnforskning av en enkel anledning. Näthinnan är en del av det centrala nervsystemet och innehåller flera av samma signalsubstanser som finns i hjärnan.

Elektroretinografi, förkortat ERG, mäter näthinnans elektriska svar på ljusblixtar i olika färg och styrka. Undersökningen används redan rutinmässigt inom ögonsjukvården vid utredning av näthinnesjukdomar.

I en studie från Flinders University och University of South Australia visade barn med adhd generellt mer elektrisk energi i näthinnans svar än barn utan diagnos, medan barn med autism visade mindre (Constable m.fl., 2022).

Ett besläktat arbete fann att den så kallade b-vågens amplitud var förhöjd vid adhd och sänkt vid autism, med en omvänd svarsprofil mellan grupperna (Lee m.fl., 2022).

Forskarna tolkar detta som möjliga skillnader i balansen mellan de signalsubstanser som styr b-vågen, framför allt glutamat och GABA. Fynden är gjorda på gruppnivå, bygger på begränsade urval och används inte kliniskt.

Adhd eller autism: skiljer sig ögonmätningarna åt?

Samma mätmetoder pekar åt olika håll för de två diagnoserna, vilket gör jämförelsen särskilt intressant för forskarna.

Det öppnar teoretiskt för att skilja tillstånden åt, vilket är kliniskt värdefullt eftersom adhd och autism ofta förekommer tillsammans och delar symtom.

Föreställningen att autistiska barn generellt undviker ögon stämmer sämre än många tror. I den svenska forskningen på spädbarn beskriver Terje Falck-Ytter, professor i psykologi vid Uppsala universitet och forskargruppsledare vid KIND på Karolinska Institutet, att barn som senare får en autismdiagnos som grupp följer andras blick och tittar på ansikten ungefär som andra barn.

De tydligaste gruppskillnaderna hittades i stället i hur barnen reagerade på och tolkade icke-sociala syn- och ljudintryck. Det är en påminnelse om att blicken är en dålig genväg till slutsatser om diagnos, även när forskningen är gedigen.

Synfel och ögonbesvär är vanligare vid adhd

Det här är den del av ämnet som har störst praktisk betydelse i vardagen, och som samtidigt får minst uppmärksamhet. Adhd är kopplat till en ökad förekomst av vanliga ögonproblem.

En systematisk översikt och metaanalys i Molecular Psychiatry, som omfattade drygt tre miljoner deltagare, fann en ökad förekomst av astigmatism, översynthet och skelning hos personer med adhd, samt nedsatt närpunkt för konvergens, alltså svårighet att få ögonen att samarbeta på nära håll. Närsynthet visade däremot inget samband.

Samma analys fann inte att adhd var vanligare bland personer med synproblem. Sambandet går alltså inte att vända på hur som helst, och synfel förklarar inte adhd.

Varför det spelar roll

Obehandlade synbesvär kan ge symtom som liknar koncentrationssvårigheter: barnet tappar raden vid läsning, blir trött efter kort tid, får huvudvärk, kisar eller undviker läxor.

Läraren och föräldern ser ett uppmärksamhetsproblem, medan orsaken sitter i ögonen.

En vanlig synundersökning i skolan kontrollerar oftast bara synskärpa på avstånd och missar därför samsynsproblem på nära håll.

En fullständig undersökning hos optiker eller ögonläkare är ett rimligt steg både före och parallellt med en neuropsykiatrisk utredning.

Adhd-medicin och ögonen

Ja, centralstimulerande läkemedel mot adhd kan påverka ögonen. Metylfenidat och amfetaminbaserade preparat ökar signaleringen av noradrenalin och dopamin, och pupillvidgning är en känd biverkning av adhd-medicinering.

Pupillvidgningen är en läkemedelseffekt, inte ett tecken på diagnosen i sig. Den kommer och går med dosen och avtar när behandlingen avslutas.

I produktinformationen för metylfenidat anges även andra synrelaterade effekter: ackommodationssvårigheter, dubbelseende och dimsyn. Det finns dessutom rapporter om förhöjt ögontryck och glaukom, och personer med känd risk för trångvinkelglaukom bör bedömas av ögonläkare (FASS).

Vidgade pupiller släpper in mer ljus, vilket kan ge ljuskänslighet och besvär i starkt solljus eller vid bilkörning i mörker. Solglasögon, keps och dämpad skärmljusstyrka räcker ofta långt.

Läs bipacksedeln och kontakta förskrivande läkare om besvären stör dig, i stället för att justera dosen själv.

Vid plötslig ögonsmärta, kraftig rodnad, halofenomen runt ljuskällor eller snabbt försämrad syn ska du söka vård akut.

Vanliga myter om adhd-ögon

Kan ögonen användas för att ställa diagnos i dag?

Nej. Adhd diagnostiseras genom klinisk bedömning enligt kriterierna i DSM-5, där en läkare eller psykolog går igenom din livshistoria och nuvarande funktion.

I bedömningen ingår intervjuer, standardiserade skattningsskalor och ofta kognitiva test, samt uppgifter från flera källor, till exempel anhöriga, skolbetyg eller arbetsgivare.

Barn utreds vanligen inom BUP eller barnmedicin, vuxna inom psykiatrin. Ingen ögonmätning ingår i en ADHD-utredning.

Skälet är enkelt: för att en biologisk markör ska kunna användas kliniskt måste den fungera på individnivå, inte bara skilja grupper åt statistiskt. Ingen ögonmetod klarar det kravet i dag.

Forskarna hoppas ändå på ögonmätning som en objektiv pusselbit i framtiden, särskilt vid utredning av vuxna där bilden är otydlig.

Patentansökan för Uppsalametoden är redan inlämnad (Nyström, 2025), och tekniken prövas nu vidare i kliniska studier tillsammans med bland andra Karolinska Institutet.

Vad du kan göra om du känner igen dig

• Utgå inte från ögonen. Skriv i stället ner konkreta situationer där svårigheterna märks: fokus, igångsättning, planering, tidsuppfattning och impulsivitet.
• Notera hur länge svårigheterna funnits och i vilka miljöer. En adhd-diagnos förutsätter att symtomen har funnits sedan barndomen och märks i mer än ett sammanhang.
• Boka en synundersökning, särskilt för barn som kämpar med läsning, får huvudvärk eller tröttnar snabbt vid nära arbete.
• Kontakta vårdcentralen eller en psykiatrisk mottagning vid misstanke om adhd hos vuxna. För barn: elevhälsan, BUP eller barnläkarmottagning.
• Ta med underlag som gamla betyg, tidigare bedömningar och gärna en närstående som kan beskriva hur det var tidigare i livet.

Stöd och anpassningar förutsätter inte diagnos. Både skola och vård kan sätta in insatser redan under tiden en eventuell utredning väntar eller pågår.

The post ADHD och ögon – vad visar forskningen? first appeared on Familjepsykiatri.

Vilka fonder och bidrag kan man söka vid adhd?

Ekonomiskt stöd vid adhd delas in i två huvudkategorier: fonder och stiftelser samt offentliga bidrag. Fonder och stiftelser drivs ofta av privata organisationer, ideella föreningar eller donationer och delar ut pengar till ändamål som matchar stiftelsens stadgar, till exempel funktionsnedsättning, sjukdom eller barns fritidsaktiviteter.

Offentliga ersättningar, som omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning, söks i stället hos Försäkringskassan och styrs av lagstadgade regler snarare än en enskild stiftelses ändamål.

Skillnaden märks tydligast i ansökningsprocessen. En fond eller stiftelse har egna kriterier för vem som får söka och vad pengarna får användas till, exempelvis adhd-hjälpmedel, sommarläger eller akut ekonomisk kris.

Försäkringskassan bedömer i stället rätten till ersättning utifrån funktionsnedsättningens omfattning och de merkostnader eller den vårdinsats den medför.

Många familjer kombinerar båda vägarna: söker offentlig ersättning för löpande merkostnader och kompletterar med fonder för enskilda utgifter som inte täcks av bidraget.

Ekonomiskt stöd från Försäkringskassan vid adhd

Försäkringskassan kan bevilja flera olika ersättningar vid en adhd-diagnos, beroende på om den som har diagnosen är ett barn eller en vuxen.

Omvårdnadsbidrag är den vanligaste ersättningen för föräldrar till barn med ADHD.

Bidraget kompenserar för det extra ansvar och den extra tillsyn som ett barns funktionsnedsättning kräver, och storleken beror på hur mycket vård och tillsyn barnet behöver utöver vad som är normalt för åldern.

Bidraget är skattepliktigt och betalas ut på en av fyra nivåer.

Vilken nivå som beviljas bedöms individuellt utifrån barnets behov av omvårdnad och tillsyn utöver vad som är normalt för barn i samma ålder. Det är alltså inte diagnosen i sig som avgör nivån.

Bidraget kan som längst betalas ut till och med juni det år barnet fyller 19 år, och kan omprövas flera gånger under tiden.

Merkostnadsersättning är en separat ersättning som täcker faktiska merkostnader kopplade till diagnosen, till exempel extra kostnader för hjälpmedel, resor eller särskild kost.

Det finns även andra former av ekonomiskt stöd som är kopplade till specifika kostnader. För personer vars funktionsnedsättning påverkar möjligheten att sköta sin munhälsa kan exempelvis F-tandvård vid ADHD innebära tandvård till samma avgifter som inom den öppna hälso- och sjukvården, om villkoren är uppfyllda.

Merkostnadsersättning kan sökas både av föräldrar till barn med adhd och av vuxna med egen adhd-diagnos, förutsatt att merkostnaderna uppgår till minst 14 800 kronor per år (2026).

Ersättningen är skattefri och betalas ut i fem nivåer beroende på hur höga de dokumenterade kostnaderna är, upp till ett maxbelopp på 3 453 kronor per månad (2026).

Du behöver ett läkarutlåtande som beskriver varför de extra kostnaderna beror på funktionsnedsättningen, och det går att ha både omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning samtidigt om båda villkoren är uppfyllda.

Vuxna med adhd kan även ha rätt till andra former av ekonomiskt stöd beroende på hur funktionsnedsättningen påverkar arbetsförmågan.

Det kan till exempel handla om sjukersättning vid varaktigt nedsatt arbetsförmåga, aktivitetsersättning för unga vuxna mellan 19 och 29 år eller lönebidrag vid ADHD när en arbetsgivare behöver kompenseras för anpassningar eller nedsatt arbetsförmåga.

ADHD ger inte automatiskt rätt till aktivitetsersättning. Det är hur diagnosen faktiskt påverkar förmågan att arbeta eller studera som avgör, inte diagnosen i sig.

Eftersom reglerna för respektive ersättning skiljer sig åt är det bra att kontakta Försäkringskassan direkt för en individuell bedömning av vilka ersättningar du kan ha rätt till utifrån din situation.

Så söker du fonder som privatperson

Att söka fonder som privatperson innebär att du ansöker direkt hos varje enskild fond eller stiftelse, eftersom det inte finns någon central instans som fördelar alla fondmedel.

Varje stiftelse har egna stadgar som styr vem som får söka och vad pengarna får användas till.

Innan du ansöker bör du därför läsa stiftelsens ändamålsbeskrivning noga och säkerställa att din situation matchar kraven, exempelvis boende i ett visst län, en specifik diagnos eller en viss åldersgrupp.

Formuleringarna i äldre stiftelser kan ibland vara ålderdomliga, med ord som ”behövande” eller ”handikappade”, men syftar fortfarande på samma målgrupper som idag.

Processen följer oftast dessa steg:

1. Identifiera fonder vars ändamål matchar din situation, till exempel funktionsnedsättning, barns fritid eller akut ekonomisk kris.
2. Läs ansökningsanvisningarna på fondens webbplats och notera eventuella ansökningsperioder, eftersom många stiftelser bara delar ut medel en gång per år.
3. Samla underlag som läkarintyg eller diagnosbesked, inkomstuppgifter och en beskrivning av vad pengarna ska användas till.
4. Skicka in ansökan enligt fondens anvisningar, digitalt eller per post beroende på vad stiftelsen kräver.

Handläggningstiden varierar mellan fonder, från några veckor till flera månader, så det är bra att söka i god tid innan pengarna behövs.

Om du känner dig osäker på processen erbjuder bland annat Funktionshindersguiden en kostnadsfri digital kurs som går igenom hur man hittar och ansöker om fondmedel steg för steg.

Var hittar du fonder och stiftelser att söka?

Flera digitala databaser samlar stiftelser och fonder att söka pengar ur, vilket gör sökandet enklare än att leta upp varje stiftelse på egen hand.

Länsstyrelsens stiftelsesök är en av de största källorna och innehåller information om stiftelser registrerade i respektive län, inklusive ändamål och kontaktuppgifter. Enskilda län kan ha flera tusen sökbara stiftelser i registret.

Utöver Länsstyrelsen finns specialiserade sökdatabaser inriktade på funktionshinderområdet, där fonder för personer med adhd och andra neuropsykiatriska diagnoser listas tillsammans med ansökningskrav, exempelvis Funktionshindersguiden.

Där kan du filtrera fritt på funktionsnedsättning, ändamål och vem som söker, exempelvis privatperson, anhörig eller yrkesverksam.

Patient- och intresseorganisationer inom adhd och npf publicerar ofta egna listor över aktuella fonder och stipendier på sina webbplatser, bland annat Attention och Autism Sverige.

Arvsfonden är en av de större aktörerna som finansierar projekt riktade till barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning, även om den i huvudsak vänder sig till föreningar och organisationer snarare än enskilda privatpersoner.

Kommunens socialtjänst eller kurator på habiliteringen kan också ha lokal kunskap om mindre kända fonder som inte alltid syns i de stora databaserna.

Diakoner inom Svenska kyrkan erbjuder ibland också kostnadsfri hjälp med att identifiera och söka fonder, oavsett trostillhörighet.

Fonder för barn respektive vuxna med adhd

Att söka fonder för barn med adhd skiljer sig något från att söka fonder för vuxna med adhd, eftersom många stiftelser riktar sig specifikt till en av grupperna.

Fonder för barn fokuserar ofta på fritidsaktiviteter, sommarläger, hjälpmedel eller stöd till familjer med knapp ekonomi, och det är i regel föräldern eller vårdnadshavaren som ansöker.

Fonder för vuxna med adhd kan i stället vara inriktade på exempelvis utbildning, arbetslivsinriktade insatser eller ekonomiskt stöd vid sjukdom eller arbetslöshet.

Vissa stiftelser är öppna för båda grupperna men prioriterar ändå sökande utifrån ålder, bostadsort eller specifik problematik, så det lönar sig att läsa ändamålsbeskrivningen noga innan du söker.

Så skriver du en stark ansökan

En stark ansökan är konkret, tydlig och innehåller all information som fonden efterfrågar. Otydliga eller ofullständiga ansökningar är en vanlig orsak till avslag, oavsett hur stort behovet faktiskt är.

Om du söker stipendium eller fonder för akut ekonomisk hjälp bör du vara extra tydlig med tidsramen, eftersom vissa fonder prioriterar akuta situationer högre än långsiktiga behov.

Skriv gärna ansökan i god tid före eventuell ansökningsperiod, så att du hinner komplettera med saknade underlag om fonden efterfrågar det.

Vanliga misstag att undvika

Många ansökningar avslås av skäl som går att undvika med lite förberedelse. Nedan är några av de vanligaste fallgroparna.

• Att söka fonder vars ändamål inte matchar – läs alltid stadgarna innan du lägger tid på en ansökan.
• Att missa ansökningsperioden – många stiftelser tar bara emot ansökningar under en begränsad period per år.
• Ofullständigt underlag – ett läkarintyg som är för gammalt eller för allmänt hållet försvårar bedömningen.
• Otydlig beskrivning av behovet – konkreta exempel från vardagen väger tyngre än allmänna formuleringar.
• Att bara söka en fond – olika fonder har olika ändamål och urvalskriterier, så det kan vara relevant att söka flera fonder som matchar din situation.

Gör vårt gratis ADHD-test för vuxna

The post Söka fonder för stöd vid ADHD first appeared on Familjepsykiatri.

Vad är dermatillomani?

Dermatillomani är en diagnos som innebär återkommande, tvångsmässigt petande på huden trots upprepade försök att sluta. Diagnosen kallas även skin picking disorder eller exkoriationssyndrom (excoriation disorder), och den orsakar sår, exkoriationer och ärrbildning på huden.

Dermatillomani räknas som en så kallad body-focused repetitive behavior, förkortat BFRB, en grupp tillstånd där personen upprepade gånger skadar sin egen kropp genom ett repetitivt beteende.

I DSM-5 klassas dermatillomani som ett eget syndrom inom kategorin tvångssyndrom och relaterade tillstånd (Grant et al., 2012).

Vanligt hudpetande, som att klämma en finne eller pilla på en sårskorpa, skiljer sig från dermatillomani genom omfattning och konsekvenser.

Vid dermatillomani pågår petandet ofta i timmar sammanlagt per dag, det skapar synliga sår och det fortsätter trots att personen vill sluta och försöker undvika det (Grant et al., 2012).

Beteendet påverkar dessutom vardagen genom skam, social undvikande och nedsatt funktion på jobb eller i skolan.

Hur vanligt är dermatillomani?

Studier uppskattar att mellan 1,4 och 5,4 procent av den vuxna befolkningen någon gång uppfyller kriterierna för dermatillomani, och tillståndet är betydligt vanligare hos kvinnor än män (Keuthen et al., 2010; Grant & Chamberlain, 2020).

Debut sker oftast i tonåren, ofta i samband med akne eller andra hudbesvär, men beteendet kan fortsätta långt efter att den ursprungliga hudåkomman läkt ut.

Sambandet mellan ADHD och dermatillomani

Dermatillomani och ADHD förekommer ofta tillsammans. Flera kliniker och forskare beskriver hur impulsivitet, bristande uppmärksamhetskontroll och sökande efter stimulans vid ADHD ökar risken för body-focused repetitive behaviors som skin picking (The TLC Foundation for BFRBs, bfrb.org). Flera mekanismer i ADHD kan förklara sambandet.

Impulsivitet är ett kärnsymtom vid ADHD, och den gör det svårare att hämma plötsliga impulser att röra vid eller klämma på huden.

När impulsen uppstår saknas ofta den paus mellan tanke och handling som andra personer har, vilket gör att petandet sker automatiskt innan personen hinner reagera.

Svårigheter att hämma impulser, tekniskt kallat bristande inhibitorisk kontroll, hänger ihop med exekutiva funktioner i hjärnans pannlob.

Vid ADHD fungerar dessa funktioner annorlunda, vilket gör det svårare att stoppa ett beteende även när personen vet att det är skadligt (Grant et al., 2012). Här kan du läsa mer om hur ADHD påverkar hjärnan.

Inre rastlöshet, ett vanligt symtom vid ADHD, driver också petandet. Många beskriver att fingrarna behöver ”göra något” när koncentrationen tryter eller väntetiden känns lång, exempelvis under möten, framför skärmen eller i telefon.

Petandet blir då ett sätt att hantera rastlöshet eller understimulering. Det kan också kopplas till dopamin och ADHD, eftersom hjärnans belöningssystem påverkar både stimulanssökande och impulskontroll.

Känsloreglering spelar en tredje roll. Personer med dermatillomani beskriver ofta att petandet fungerar som ett sätt att reglera stress, oro och obehagliga känslor i stunden, trots att det skapar nya problem på sikt (Snorrason et al., 2010). Här går vi in djupare kring känsloreglering vid adhd.

ADHD innebär i sig ofta svårare att hantera just den typen av känsloreglering, vilket förstärker sambandet.

Dermatillomani förekommer även hos personer med autism, där sensoriska behov och repetitiva beteenden kan förstärka mönstret ytterligare.

Autism och ADHD förekommer ofta tillsammans, vilket gör att kombinationen av diagnoserna kan förstärka risken för skin picking.

Symtom och vanliga tecken

Dermatillomani visar sig genom fysiska tecken på huden och genom ett mönster av upprepat beteende. Beteendet delas ofta in i två typer: automatiskt plockande, som sker utan att personen är medveten om det, och fokuserat plockande, som sker medvetet för att uppnå en känsla av lättnad eller tillfredsställelse (Grant et al., 2012).

Bakomliggande orsaker och samsjuklighet

Dermatillomani uppstår genom en kombination av genetiska, neurobiologiska och psykologiska faktorer. Ärftlighet kan spela en roll, och tillståndet är vanligare hos personer som har nära släktingar med liknande repetitiva beteenden.

Stress, ångest och perfektionism kan bidra till eller förvärra beteendet. Även hudbesvär, exempelvis akne under tonåren, kan ge personen något att börja peta på.

Dermatillomani förekommer ofta tillsammans med andra tillstånd. I en studie av psykiatrikerna Jon E. Grant vid University of Chicago och Samuel R. Chamberlain vid University of Southampton undersöktes 262 vuxna med dermatillomani. Över 90 procent hade utvecklat symtom före 20 års ålder.

De vanligaste utlösande faktorerna var stress och känslan av ojämnheter eller förändringar i hudens struktur. Studien visade också att samsjuklighet var vanligt, bland annat med ADHD, ångest, depression, OCD och trichotillomani.

Depression kan bland annat utvecklas eller förvärras av skam kring synliga sår och av att personen undviker sociala situationer.

Tvångssyndrom, OCD, delar vissa drag med dermatillomani genom det repetitiva mönstret. En skillnad är att hudplockandet vid dermatillomani vanligtvis inte styrs av specifika tvångstankar.

Trichotillomani, som innebär tvångsmässig hårryckning, är en annan form av kroppsfokuserat repetitivt beteende som ofta förekommer tillsammans med dermatillomani.

I en större klinisk studie hade en betydande andel av personer med trichotillomani även dermatillomani (Grant et al., 2016). Forskning tyder på att tillstånden kan dela mekanismer kopplade till bland annat impulskontroll (Snorrason et al., 2012).

Behandling

Kognitiv beteendeterapi, KBT, är den behandlingsform med starkast vetenskapligt stöd för dermatillomani. Behandlingen genomförs oftast under ett tiotal sessioner av en kbt-terapeut med erfarenhet av BFRB.

Habit Reversal Training, förkortat HRT, är en specifik KBT-teknik som riktar in sig direkt på petandet och har visat god effekt vid kroniskt hudplockande (Teng, Woods & Twohig, 2006). Metoden bygger på tre steg:

1. Medvetandeträning – personen lär sig känna igen tidiga signaler innan petandet börjar.
2. Konkurrerande respons – personen tränar in en annan handling för händerna, till exempel att knyta nävarna eller hålla i ett föremål.
3. Stimuluskontroll – personen förändrar miljön för att minska triggers, exempelvis genom att täcka speglar eller använda handskar hemma.

Läkemedel kan bli aktuellt när dermatillomani är svår eller när samsjuklighet med depression eller OCD kräver behandling. SSRI-preparat, som ursprungligen utvecklades mot depression, kan minska petandet hos vissa patienter, även om det vetenskapliga stödet är svagare än för KBT (Grant et al., 2012).

Vid samtidig ADHD kan även ADHD-medicinering minska den impulsivitet som driver petandet, vilket gör en helhetsbedömning av båda tillstånden viktig inför behandling.

Det finns även enstaka vetenskapliga fallrapporter som pekar i samma riktning. I en studie publicerad av den brasilianska psykiatern Paulo Mattos och kollegor minskade hudplockandet tydligt hos en vuxen kvinna med samtidig ADHD efter behandling med metylfenidat.

Forskarna bedömde att förbättrad impulskontroll och bättre reglering av uppmärksamheten kan ha bidragit till effekten. Eftersom studien endast omfattade en patient behövs dock betydligt större studier innan man kan dra säkra slutsatser.

Självhjälp och hjälpmedel i vardagen

Konkreta strategier mellan behandlingstillfällen kan minska petandet och ge händerna en annan sysselsättning.

Så söker du hjälp

Första steget är oftast vårdcentralen, som kan bedöma symtomen och remittera vidare vid behov. Barn och unga under 18 år vänder sig till BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, medan vuxna kan söka via en psykiatrimottagning eller en privat psykolog med erfarenhet av BFRB och KBT.

Behandling av själva hudplockandet bör i första hand ske inom psykiatrisk specialistvård, medan mildare fall utan kliniskt signifikant lidande kan handläggas inom primärvården.

Eftersom dermatillomani ofta förekommer tillsammans med ADHD är det värdefullt att nämna båda vid vårdkontakten, så att en samlad bedömning kan göras.

Gör vårt gratis ADHD-test för vuxna

The post ADHD och dermatillomani first appeared on Familjepsykiatri.

Vanliga kosttillskott vid ADHD

Många med ADHD, och föräldrar till barn med diagnosen, söker efter kosttillskott som komplement till läkemedel. Anledningen är ofta en önskan om färre biverkningar, eller ett alternativ som upplevs mer naturligt än centralstimulerande läkemedel.

Men forskningsläget skiljer sig kraftigt mellan olika tillskott. Omega-3 är det mest studerade tillskottet vid ADHD och har visat en liten effekt på symtom i vissa analyser. Magnesium, zink, järn och vitamin D är framför allt relevanta när det finns brist eller låga nivåer.

Andra tillskott, som GABA, L-tyrosin, probiotika och saffran, bygger på ett mer begränsat forskningsunderlag. Saffran sticker ut eftersom några mindre kliniska studier har visat lovande resultat, men det är fortfarande för tidigt att se det som en etablerad behandling.

Gemensamt för alla kosttillskott vid ADHD är att de bör diskuteras med läkare innan de påbörjas, särskilt vid samtidig medicinering, graviditet, annan sjukdom eller om tillskottet ska ges till barn.

Omega-3

Omega-3 vid ADHD är det kosttillskott som har studerats mest. Omega-3 består bland annat av fettsyrorna EPA och DHA, som finns i fet fisk och fiskolja.

En större meta-analys visade att omega-3-tillskott gav en liten men statistiskt säkerställd förbättring av ADHD-symtom hos barn. Effekten var dock betydligt svagare än vid behandling med ADHD-läkemedel (Bloch & Qawasmi, 2011).

EPA, eikosapentaensyra, och DHA, dokosahexaensyra, är de två huvudsakliga omega-3-fettsyrorna som studerats. Fiskolja innehåller ofta båda i varierande proportioner.

I flera analyser verkar tillskott med högre andel EPA vara kopplade till något bättre effekt på ADHD-symtom än tillskott med högre andel DHA.

Effekten av omega-3 är samtidigt omdiskuterad, eftersom studieresultaten inte är helt samstämmiga. Det finns alltså visst stöd för omega-3 som komplement, men effekten är oftast liten och omega-3 bör inte ses som en ersättning för utredning, läkemedel eller annan behandling.

Vanlig dosering av omega-3

Doserna ovan speglar nivåer som ofta förekommer i studier och tillskottsprodukter, inte en generell rekommendation. Rätt dos beror på ålder, vikt, kost, hälsotillstånd och eventuell samtidig medicinering.

Magnesium

Magnesium vid ADHD diskuteras ofta eftersom magnesium har betydelse för nervsystemets funktion, muskelaktivitet och signalöverföring.

Vissa studier har undersökt om barn med ADHD oftare har låga magnesiumnivåer och om tillskott kan påverka symtom som hyperaktivitet, irritabilitet och koncentrationssvårigheter.

En öppen studie på barn med ADHD visade att barnen hade lägre nivåer av magnesium i röda blodkroppar än kontrollgruppen.

I samma studie minskade vissa beteendesymtom efter tillskott med magnesium och vitamin B6 under minst två månader (Mousain-Bosc m.fl., 2006).

Resultaten ska tolkas försiktigt, eftersom studien var öppen och saknade placebokontroll. Det innebär att man inte säkert kan säga hur stor del av förbättringen som berodde på magnesium i sig.

Magnesium kan vara mest relevant om det finns låga nivåer eller om kosten innehåller lite magnesiumrika livsmedel.

Magnesium finns naturligt i flera vanliga livsmedel:

• Gröna bladgrönsaker, till exempel spenat
• Nötter och frön, till exempel mandel och pumpafrön
• Fullkornsprodukter, till exempel havregryn och fullkornsbröd
• Baljväxter, till exempel svarta bönor och linser

Att äta magnesiumrik mat regelbundet kan vara ett bättre första steg än att direkt börja med tillskott. Vid misstänkt brist kan provtagning och rådgivning från vården ge vägledning.

Zink

Zink vid ADHD har studerats eftersom zink är viktigt för hjärnans utveckling, immunförsvar och signalämnen som dopamin.

Låga zinknivåer har i vissa studier kopplats till mer hyperaktivitet, impulsivitet och ouppmärksamhet hos barn.

Forskningsläget är däremot inte tillräckligt starkt för att rekommendera zink som generell behandling vid ADHD.

Zink verkar främst vara relevant om det finns konstaterad brist eller låga nivåer. Då kan tillskott vara motiverat, men behandlingen bör följas upp så att dosen blir rätt.

För höga doser zink kan ge biverkningar och påverka upptaget av andra mineraler, till exempel koppar.

Därför bör zinktillskott inte tas i höga doser under längre tid utan medicinsk rådgivning.

Zink finns naturligt i bland annat kött, skaldjur, mejeriprodukter, baljväxter, nötter och frön.

Järn

Järn vid ADHD är relevant eftersom järn behövs för flera processer i hjärnan, bland annat dopaminsystemet. Forskning har visat att lågt ferritin, som speglar kroppens järndepåer, kan vara vanligare hos barn med ADHD än hos barn utan ADHD (Konofal m.fl., 2004).

Lågt järn kan bidra till trötthet, koncentrationssvårigheter, rastlöshet och försämrad ork. Det kan därför ibland förstärka svårigheter som redan finns vid ADHD.

Samtidigt ska järn inte tas på egen hand utan konstaterad brist. För mycket järn kan vara skadligt, särskilt för barn. Om järnbrist misstänks bör ferritin och andra järnmarkörer kontrolleras med blodprov innan tillskott påbörjas.

Vid konstaterad järnbrist behandlas bristen vanligtvis enligt samma principer som hos personer utan ADHD, men uppföljning är viktig för att se att nivåerna normaliseras.

Vitamin D

Vitamin D vid ADHD har studerats eftersom vitamin D har betydelse för hjärnans utveckling, immunförsvar och nervsystemets funktion.

Låga nivåer av vitamin D har i vissa studier observerats oftare hos personer med ADHD, men det är inte klarlagt om bristen bidrar till symtomen eller om sambandet beror på andra faktorer.

Det finns därför inget starkt stöd för att vitamin D-tillskott minskar ADHD-symtom hos personer som redan har normala nivåer.

Däremot bör vitamin D-brist behandlas oavsett ADHD, eftersom vitamin D är viktigt för skelett, muskler och allmän hälsa.

Vitamin D kan vara särskilt relevant att kontrollera hos personer som får lite sol, äter begränsat med vitamin D-rika livsmedel eller har andra riskfaktorer för brist. Provtagning kan visa om tillskott behövs.

GABA

GABA vid ADHD väcker intresse eftersom GABA är hjärnans viktigaste hämmande signalsubstans. Den hjälper nervsystemet att bromsa aktivitet och skapa balans mellan aktivering och hämning.

Viss forskning med hjärnavbildning har visat avvikelser i GABA-systemet hos personer med ADHD. Det betyder däremot inte automatiskt att GABA som kosttillskott hjälper vid ADHD.

En viktig osäkerhet är hur väl GABA som tas via munnen faktiskt påverkar hjärnan. Det är fortfarande oklart i vilken utsträckning GABA-tillskott passerar blod-hjärnbarriären och ger en relevant effekt på ADHD-symtom.

I dagsläget finns det mycket få kontrollerade studier på GABA-tillskott specifikt vid ADHD. Därför bör GABA ses som ett tillskott med svagt vetenskapligt stöd, inte som en etablerad behandling.

L-tyrosin

L-tyrosin vid ADHD diskuteras eftersom tyrosin är en aminosyra som kroppen använder för att bilda dopamin och noradrenalin.

Dessa signalsubstanser är centrala för uppmärksamhet, motivation och impulskontroll, och hänger ihop med hur ADHD påverkar hjärnan. De påverkas även av flera ADHD-läkemedel.

Det kan därför låta logiskt att L-tyrosin skulle kunna hjälpa vid ADHD. Men kopplingen är inte så enkel.

Att ett ämne ingår i produktionen av dopamin betyder inte att tillskott automatiskt förbättrar dopaminsignaleringen eller minskar ADHD-symtom.

Forskningsstödet för L-tyrosin vid ADHD är begränsat. Det finns inte tillräckligt med starka kliniska studier för att säga att L-tyrosin har tydlig effekt på ADHD-symtom.

Personer som tar centralstimulerande läkemedel bör vara extra försiktiga med aminosyratillskott som påverkar dopamin- och noradrenalinsystemet. Kombinationer bör alltid diskuteras med läkare.

Probiotika och tarmflorans roll

Probiotika vid ADHD diskuteras inom forskningen om tarm-hjärna-axeln, alltså kopplingen mellan tarmflora, immunförsvar och hjärnfunktion. Området är intressant, men fortfarande osäkert.

En finsk randomiserad studie undersökte om probiotikatillskott till spädbarn under de första sex levnadsmånaderna kunde påverka risken för senare neuropsykiatriska diagnoser.

Vid 13 års ålder hade 17,1 procent av barnen i placebogruppen fått diagnosen ADHD eller autism, medan inga barn i probiotikagruppen hade fått någon av diagnoserna (Pärtty m.fl., 2015).

Resultatet är uppmärksammat, men bör tolkas försiktigt. Studien var liten, omfattade 75 barn totalt och testade en specifik bakteriestam, Lactobacillus rhamnosus GG, tidigt i livet.

Den visar därför inte att probiotika behandlar ADHD-symtom hos äldre barn eller vuxna.

Nyare studier på barn med redan etablerad ADHD-diagnos har inte visat samma tydliga effekt på symtomnivå. Det talar för att en eventuell effekt i så fall kan vara kopplad till tidig utveckling, snarare än behandling av ADHD i efterhand.

Biverkningar av probiotika är oftast milda och kan bestå av tillfälliga magbesvär som gaser eller uppblåsthet. För personer med nedsatt immunförsvar eller allvarlig sjukdom bör probiotika alltid diskuteras med läkare.

Saffran

Saffran vid ADHD är ett av de mer uppmärksammade växtbaserade alternativen. Saffran, Crocus sativus, har undersökts i några mindre kliniska studier, främst på barn och ungdomar.

I en dubbelblind pilotstudie på 54 barn och ungdomar jämfördes saffran med metylfenidat under sex veckor.

Studien visade ingen statistiskt säkerställd skillnad mellan grupperna i förbättring av ADHD-symtom, och biverkningsmönstret var liknande (Baziar m.fl., 2019).

En senare studie undersökte saffran som tillägg till metylfenidat och fann att kombinationen gav större symtomförbättring än metylfenidat tillsammans med placebo (Khaksarian m.fl., 2021).

Resultaten är lovande, men det är viktigt att vara försiktig med tolkningen. Studierna är små, kortvariga och behöver upprepas i större och mer oberoende prövningar.

Det är därför för tidigt att säga att saffran har samma effekt som ADHD-läkemedel eller att det kan ersätta etablerad behandling.

Saffran bör också hanteras med försiktighet eftersom växtbaserade tillskott kan variera i innehåll, kvalitet och dosering.

Den som tar läkemedel eller vill ge saffran till barn bör först rådgöra med läkare.

Vilka kosttillskott har bäst stöd?

Forskningsstödet skiljer sig mycket mellan olika kosttillskott. Tabellen nedan sammanfattar hur man kan tänka på ett övergripande plan.

Kosttillskott till barn och vuxna med ADHD

Kosttillskott behöver bedömas olika för barn och vuxna. Barn växer, har lägre kroppsvikt och är ofta mer känsliga för fel dosering.

För barn med NPF är det därför ofta bättre att först se över mat och måltidsrutiner innan man börjar med tillskott. Här berättar vi mer hur man kan tänka kring mat för barn med npf-diagnos.

Kosttillskott till barn med ADHD bör alltid diskuteras med barnläkare, läkare eller annan vårdpersonal.

För vuxna är det ofta lättare att själv prova receptfria tillskott, men även vuxna bör vara försiktiga vid samtidig ADHD-medicinering. Det gäller särskilt tillskott som kan påverka signalsubstanser, sömn, aptit eller blodtryck.

Ett bra sätt att utvärdera kosttillskott är att bara testa en förändring i taget. Annars blir det svårt att veta vad som faktiskt hjälper, vad som inte gör någon skillnad och vad som eventuellt ger biverkningar.

Att tänka på innan du börjar med kosttillskott

Kosttillskott kan kännas ofarliga eftersom de ofta säljs receptfritt, men de kan ändå ge biverkningar, interagera med läkemedel eller bli skadliga i för höga doser.

Innan du börjar med kosttillskott vid ADHD är det klokt att tänka på följande:

• Kontrollera brist innan du tar järn, zink eller vitamin D.
• Rådgör med läkare om du tar ADHD-medicin.
• Var extra försiktig med tillskott till barn.
• Testa ett tillskott i taget.
• Följ upp effekt och biverkningar.
• Avsluta tillskott som inte ger tydlig nytta.
• Se kosttillskott som komplement, inte som ersättning för behandling.

Vissa brister, som lågt järn eller vitamin D, kan påverka ork, koncentration och allmänt mående. Då är det viktigt att bristen behandlas.

Men om nivåerna redan är normala är det inte säkert att extra tillskott ger någon effekt på ADHD-symtom.

Kontakta alltid läkare innan du kombinerar kosttillskott med receptbelagd ADHD-medicin.

Det gäller särskilt saffran, GABA, L-tyrosin och andra tillskott som kan påverka nervsystemet.

The post Kosttillskott vid ADHD first appeared on Familjepsykiatri.

Vad är misofoni?

Misofoni betyder bokstavligen “hat mot ljud” och innebär en stark, ofrivillig känslomässig reaktion på vissa ljud.

Reaktionen kan bestå av irritation, ilska, äckel eller starkt obehag. Ofta triggas den av ljud från andra människor, till exempel tuggande, andning, harklingar eller pennklickande (Schröder, Vulink & Denys, 2013).

Det som skiljer misofoni från vanlig irritation är att reaktionen blir mycket starkare än vad ljudet i sig kan verka motivera. Personen kan förstå att ljudet inte är farligt, men ändå få en snabb och kraftig reaktion i kroppen.

Misofoni blandas ibland ihop med fonofobi och generell ljudkänslighet, men det handlar om olika saker. Fonofobi innebär rädsla för ljud, ofta kopplat till oro för att ljudet ska skada hörseln eller orsaka smärta.

Ljudkänslighet, eller hyperakusis, innebär att många ljud upplevs som fysiskt obehagliga eller för starka.

Vid misofoni är det däremot inte främst ljudvolymen som är problemet, utan själva ljudmönstret.

Reaktionen är oftast emotionell snarare än smärtbaserad och riktas mot specifika ljud som personen har svårt att stå ut med (Jastreboff & Jastreboff, 2001).

Hur vanligt är misofoni?

Det saknas fortfarande stora, samstämmiga befolkningsstudier, men uppskattningar pekar på att någonstans mellan 4 och 20 procent av befolkningen upplever misofoniliknande reaktioner i varierande grad, medan en mindre andel har symtom som är så uttalade att de påverkar vardagen betydligt.

Symtomen debuterar oftast i barndomen eller tidiga tonåren, men kan i vissa fall visa sig senare i livet. Forskningen visar ännu inga tydliga skillnader i förekomst mellan könen, även om vissa kliniska sammanställningar rapporterat en högre andel kvinnor bland de som söker hjälp.

Sambandet mellan misofoni och ADHD

Misofoni och ADHD är inte samma tillstånd, men de kan förekomma samtidigt.

Hos personer med ADHD kan ljudkänslighet bli extra påfrestande eftersom hjärnan ofta har svårare att sortera bort oviktiga sinnesintryck.

Det innebär att ljud som andra knappt lägger märke till kan bli svåra att ignorera.

Tuggande, andning, harklingar eller andra repetitiva ljud kan därför upplevas som mer påträngande och snabbt ta över uppmärksamheten.

En studie om ADHD-drag och sensorisk känslighet visade att personer med fler ADHD-symtom också rapporterade fler och starkare överkänslighetsreaktioner i vardagen, bland annat kopplat till ljud (Panagiotidi, Overton & Stafford, 2018).

Även känsloreglering kan spela in. Vid ADHD kan det vara svårare att bromsa starka reaktioner när något väl triggar irritation, stress eller obehag.

Det kan göra att reaktionen på ett triggerljud blir både snabbare och mer intensiv.

Överstimulering kan också förstärka besvären. Efter en lång dag med många intryck kan toleransen för ljud vara lägre än på morgonen.

Ett ljud som ibland går att stå ut med kan därför kännas betydligt mer störande när hjärnan redan är trött eller överbelastad.

Forskning på misofoni har också visat att triggerljud kan aktivera hjärnans nätverk för uppmärksamhet och känslomässig betydelse, bland annat områden som hjälper hjärnan att avgöra vad som är viktigt att reagera på (Kumar et al., 2017).

Det kan vara en möjlig förklaring till varför vissa ljud känns omöjliga att ignorera.

Sambandet mellan misofoni och ADHD bör därför förstås som en överlappning mellan ljudkänslighet, uppmärksamhet och känsloreglering.

Misofoni kan finnas utan ADHD, och ADHD kan finnas utan misofoni, men hos vissa personer förstärker tillstånden varandra i vardagen.

Vanliga symtom och triggers

Reaktionerna vid misofoni är ofta omedelbara och svåra att kontrollera med viljekraft. De sträcker sig från lätt irritation till stark ilska eller ångest, och kan leda till att personen aktivt undviker sociala situationer där triggerljud kan uppstå.

Källa: Kumar et al., 2017 | Schröder et al., 2013 | Rosenthal et al., 2021

Vanliga triggerljud i vardagen är tuggande, klickande med penna eller tangentbord, andning, snarkning och sniffande. Många beskriver även visuella motsvarigheter, som att se någon tugga eller vicka på benet, som lika jobbiga som själva ljudet.

Hos många utvecklas även ett slags förväntansångest, där blotta tanken på att en trigger snart kan uppstå, till exempel innan en gemensam måltid, skapar spänning och obehag i förväg.

Går det att testa eller diagnostisera misofoni?

Det finns i dag inget officiellt diagnoskriterium för misofoni i diagnosmanualer som DSM-5 eller ICD-11, men det går ändå att få en professionell bedömning.

Självskattningsformulär, som Amsterdam Misophonia Scale, används ofta som ett första steg för att kartlägga hur starkt och ofta reaktionerna förekommer (Schröder et al., 2013).

Nyare instrument, som Duke Misophonia Questionnaire, har också utvecklats för att fånga fler dimensioner av tillståndet, till exempel hur mycket copingstrategier och undvikande påverkar vardagen (Rosenthal et al., 2021).

En legitimerad psykolog kan göra en fördjupad bedömning genom intervju och kartläggning av triggerljud, reaktionsmönster och vardagspåverkan.

Bedömningen hjälper också till att skilja misofoni från andra tillstånd som ångestsyndrom, autism eller hyperakusis, vilka kan ha liknande symtom men kräver andra insatser.

Om ljudkänsligheten stör studier, arbete eller relationer är det en tydlig signal att söka professionell bedömning i stället för att enbart göra ett test online.

Behandling och strategier vid misofoni

Kognitiv beteendeterapi, KBT, är den behandlingsform som har studerats mest vid misofoni. I en kontrollerad studie fick vuxna med misofoni gruppbaserad KBT under tolv veckor.

Behandlingen innehöll bland annat fokusträning, avslappning och arbete med tankemönster kopplade till triggerljuden.

Gruppen som fick KBT fick tydligt minskade symtom jämfört med kontrollgruppen (Jager et al., 2020).

Målet med behandlingen är vanligtvis inte att ta bort ljudkänsligheten helt, utan att minska den känslomässiga reaktionen och göra ljuden lättare att hantera i vardagen.

I vissa fall används även metoder som bygger på gradvis ljudträning, till exempel tinnitus retraining therapy.

Metoden utvecklades ursprungligen för tinnitus och ljudkänslighet, men har också anpassats för misofoni och hyperakusis.

Syftet är att hjärnan stegvis ska vänja sig vid ljud i en trygg och kontrollerad situation (Jastreboff & Jastreboff, 2001).

För personer med ADHD kan även vardagsstrategier vara viktiga. Tydliga rutiner, återhämtning, planerade pauser och minskad sensorisk belastning kan göra triggerljud lättare att hantera.

Brusreducerande hörlurar, bakgrundsljud eller möjlighet att byta miljö kan också hjälpa, särskilt i situationer där ljuden är svåra att undvika.

Källa: Panagiotidi et al., 2018 | Jager et al., 2020 | Schröder et al., 2013

Kombinationen av terapi och vardagsanpassning ger oftast bättre resultat än enbart en av delarna, särskilt när ADHD och misofoni förekommer tillsammans.

Praktiska hjälpmedel i vardagen

Testa gärna flera hjälpmedel i olika situationer, eftersom det som fungerar hemma inte alltid fungerar på jobbet eller i skolan. Här listar vi fler konkreta hjälpmedel vid adhd.

Misofoni hos barn och unga med ADHD

Misofoni debuterar ofta redan i barndomen eller tidiga tonåren, vilket gör att föräldrar till barn med ADHD ibland märker starka ljudreaktioner långt innan tillståndet har ett namn i familjen.

Hos barn med adhd kan misofoni yttra sig som utbrott, gråt eller vägran att sitta kvar vid matbordet när ett triggerljud uppstår, vilket lätt kan misstolkas som trots eller ett rent beteendeproblem snarare än en ofrivillig reaktion.

Det är därför viktigt att vuxna i barnets omgivning, som föräldrar, lärare och andra vårdnadshavare, förstår att reaktionen inte är ett medvetet val.

Tydlig kommunikation kring vilka ljud som är svåra, tillsammans med praktiska anpassningar i skolmiljön, kan minska konflikter och missförstånd betydligt.

När bör man söka professionell hjälp?

Det är dags att söka hjälp när misofonin börjar påverka relationer, arbete eller vardagsliv på ett sätt som känns svårt att hantera själv.

Tecken på detta är att man undviker sociala situationer helt, att ilskereaktionerna blir så starka att de skrämmer en själv eller andra, eller att ångesten inför triggerljud tar upp mycket tid och energi.

En legitimerad psykolog kan göra en bedömning, utesluta andra bakomliggande tillstånd och rekommendera lämplig behandling, till exempel KBT.

Ju tidigare man söker hjälp, desto lättare brukar det vara att bryta undvikandemönster innan de blir djupt rotade.

The post Misofoni & ljudkänslighet vid ADHD first appeared on Familjepsykiatri.

Vad är Raynauds fenomen?

Raynauds fenomen är en tillfällig störning i blodcirkulationen. Det innebär att små blodkärl, oftast i fingrar eller tår, drar ihop sig kraftigt så att mindre blod når huden. Då kan fingrarna snabbt bli kalla, vita och domnade.

Besvären kommer ofta i attacker. Huden blir först vit, kan sedan skifta i blått och blir därefter röd när blodet kommer tillbaka. I samband med att cirkulationen återvänder kan det sticka, pulsera eller göra ont.

Raynauds fenomen drabbar oftast fingrar och tår, men kan ibland även påverka näsa, öron eller läppar. Kyla är den vanligaste utlösaren, men även stress och snabba temperaturväxlingar kan starta en episod.

De flesta attacker varar från några minuter upp till omkring en halvtimme och går över när området värms upp igen.

Sambandet mellan ADHD och Raynauds fenomen

Raynauds fenomen kan förekomma hos personer med ADHD, men sambandet handlar oftast om medicinering snarare än om själva diagnosen.

Centralstimulerande läkemedel kan påverka blodkärlen och göra att de drar ihop sig lättare, vilket i sin tur kan ge kalla, vita eller domnade fingrar och tår.

Forskningsgenomgångar visar att Raynaud-liknande symtom kan förekomma hos både barn och vuxna som behandlas med ADHD-läkemedel, framför allt metylfenidat och lisdexamfetamin, men även vid behandling med atomoxetin.

Symtomen uppstår ofta efter att medicineringen har satts in eller efter en dosökning. Det talar för att besvären i många fall är kopplade till läkemedlet, snarare än till ADHD i sig.

Den som redan har primärt Raynauds fenomen kan därför märka att symtomen blir tydligare när ADHD-medicineringen startar.

Eftersom besvären kan vara dosberoende minskar de ibland om dosen justeras, eller om läkemedlet byts ut i samråd med läkare.

Varför kan ADHD-medicin orsaka Raynauds fenomen?

Centralstimulerande läkemedel som metylfenidat, till exempel Concerta och Ritalin, och lisdexamfetamin (till exempel Elvanse) påverkar signalsubstanserna dopamin och noradrenalin. Noradrenalin kan få blodkärlen att dra ihop sig, ungefär som kroppen gör när den reagerar på kyla.

Hos vissa personer kan den effekten bli tydlig i fingrar och tår. När blodkärlen drar ihop sig minskar blodflödet till huden, vilket kan göra att fingrarna blir kalla, vita eller domnade.

Besvären verkar ofta vara dosberoende. Det innebär att symtomen kan bli tydligare vid högre doser och ibland minska om dosen justeras.

Samma typ av kärlpåverkan kan förekomma vid olika centralstimulerande ADHD-läkemedel, men hur känslig man är varierar från person till person.

Raynaud-liknande biverkningar är i de flesta fall inte farliga, men de kan vara obehagliga och påverka vardagen, särskilt vid kyla eller utomhusaktiviteter under vinterhalvåret.

Vissa får besvär främst när det är kallt, medan andra kan känna av kalla fingrar även vid mildare temperaturer.

Nikotin och koffein kan också dra ihop blodkärlen och förstärka symtomen. Därför kan rökning, snus, mycket kaffe eller energidryck göra besvären mer märkbara.

Symtom att vara uppmärksam på

Symtombilden vid Raynauds fenomen är relativt enhetlig, oavsett om orsaken är kyla eller läkemedel.

En episod varar oftast mellan några minuter och en halvtimme, och symtomen försvinner vanligtvis av sig själva när kroppen värms upp igen.

Primärt kontra sekundärt Raynauds fenomen

Raynauds fenomen delas ofta in i två typer: primärt och sekundärt. Primärt Raynauds fenomen uppstår utan att det finns någon tydlig bakomliggande sjukdom eller yttre orsak. Det är den vanligaste formen och är oftast mild.

Sekundärt Raynauds fenomen beror på en bakomliggande faktor. Det kan till exempel handla om en autoimmun sjukdom, vissa läkemedel eller nervskador.

Raynaud-liknande symtom som uppstår i samband med ADHD-medicinering räknas därför som sekundära, eftersom besvären kan ha en tydlig utlösande faktor.

Skillnaden är viktig eftersom sekundärt Raynauds fenomen ibland behöver utredas mer noggrant. Om symtomen börjar efter att ADHD-medicinering satts in, eller efter att dosen höjts, kan det tala för ett samband med läkemedlet.

Samtidigt bör kraftiga, långvariga eller nytillkomna besvär alltid bedömas av vården för att utesluta andra orsaker.

Vad kan jag göra själv?

Flera enkla vardagsåtgärder kan minska antalet episoder och lindra symtomen vid Raynauds fenomen.

Att kombinera flera av dessa strategier ger oftast bäst effekt. Fysisk aktivitet några gånger i veckan förbättrar cirkulationen även utanför episoderna, medan varma kläder och minskat nikotin- och koffeinintag hjälper i stunden.

Bör medicineringen ses över?

Om du får Raynaud-liknande symtom av din ADHD-medicin ska du inte sluta med läkemedlet eller ändra dosen på egen hand.

Ett plötsligt avbrott kan påverka ADHD-symtomen och ge andra besvär.

Ta i stället upp symtomen med den läkare som skrivit ut medicinen. Läkaren kan bedöma om dosen behöver justeras, om du bör byta till ett annat ADHD-läkemedel eller om besvären behöver utredas vidare för att utesluta andra orsaker.

Vid läkemedelsutlöst Raynauds fenomen handlar behandlingen ofta om att se över medicineringen, snarare än att direkt sätta in ett separat läkemedel mot cirkulationsbesvären.

Om symtomen är kraftiga och inte förbättras av dosjustering eller läkemedelsbyte kan läkaren i vissa fall föreslå andra åtgärder, till exempel kärlvidgande läkemedel.

När bör jag söka vård?

Sök vård om du får sårbildning på fingrar eller tår, om smärtan är kraftig eller inte går över, eller om en episod varar längre än en timme utan att huden återfår normal färg.

Detta kan tyda på att blodflödet är kraftigt nedsatt under för lång tid, vilket i sällsynta fall kan skada vävnaden.

Kontakta även vården om symtomen förvärras snabbt, sprider sig till nya kroppsdelar, eller uppträder tillsammans med andra symtom som ledvärk, hudförtjockning eller hudförändringar.

I mycket sällsynta fall har långvarig ADHD-medicinering kopplats till autoimmuna tillstånd som systemisk skleros, vilket är en av anledningarna till att kvarstående eller kraftiga besvär alltid bör utredas snarare än enbart lindras hemma.

Sök också akut vård om du samtidigt får plötslig yrsel, synrubbningar eller andra neurologiska symtom, eftersom detta i enstaka fallrapporter beskrivits i samband med höga doser av centralstimulerande medicin.

The post Raynauds fenomen vid ADHD first appeared on Familjepsykiatri.